Så lämnar vi då Paris efter sex fantastiska månader. Etappen till Avignon har varit full av upplevelser och nya lärdomar. Canal-de-Bourgogne, med sina 189 slussar, var inte så jobbig som man skulle kunna tro. I vår guide bok står det dock att båtar med 1,80 djupgående kan ta sig fram, men med våra 1,40 fastnade vi i lera ett antal gånger och ofta skrapade vi längs med botten. Vi skulle med andra ord inte rekommendera båtar som sticker mer än 1,40 att välja denna kanal. Synd, för den är otroligt vacker.

Här nedan beskriver vi lite av vad vi upplevt varvat med praktiska lösningar som gör livet lättare för oss.

Floderna Seine och Yonne

Efter att ha väntat i Paris i c:a 4 veckor på att vattenflödena skulle stabilisera sig, kändes det gott att konstatera att Seine var relativt lugn när vi gav oss iväg. Nog kändes det att vi gick motströms, men motorn fungerade bra och vi tuffade på i 4-5 knop – inte så illa. Och helt plötsligt var det sol och sommarvärme! (2/5)

Vi hade tur med slussarna och slapp vänta och kunde gå rätt in. Sparade mycket tid.  Mellan slussarna beundrade vi utsikten och de många vackra hus som fanns utmed flodkanten. Samtidigt höll vi utkik efter stockar och kvistar som flöt omkring så att vi inte körde på dom. Det var inte så mycket trafik som vi förväntade oss.

Det tog oss två dagar att ta oss till Yonne och allt gick enligt planerna (förutom tekniska problem – se nedan…)

På floden Yonne finns det också slussar, men här har de sluttande sidor. Man måste hålla sig på plats på något sätt och när vattnet stiger hålla sig borta från kanterna. Det fanns en sluttande stege på kanten som vi kunde nå med båtshaken. När vattnet kom forsande hade vi all möda i världen att hålla oss på plats och inte förstöra sidorna på båten. Båtshaken gick sönder.  Vi fick hålla oss i mitten med hjälp av motorn. Vi tänkte ut en annan lösning: Bojkroken med en lina som vi kunde haka på stegen.

Vi fick ingen användning för den eftersom de följande slussarna hade flytande pontoner, där vi bara förtöjde! Fast det var en briljant idé förstås…

Det är inte alltid lätt att hitta förtöjningsplatser längs med en flod, så vi blev riktigt glada när vi såg den här skylten. Den hade t.o.m. en djupangivelse. Det kändes tryggt att förtöja och vi åt en god söndagsmiddag och installerade oss för natten. Tack VNF!

Solen visade sig från sin bästa sida när vi fortsatte nästa dag. Naturupplevelserna var fantastiska och man kunde inte se sig mätt på dom. Hungriga blev vi i vilket fall som helst och stannade i Joigny för lunch. Vid kajen fanns det mycket lägligt ett ”Boulangerie”, bageri, där vi kunde inhandla färskt bröd.

Här jämte en vy över Yonne.

Det tog oss fyra dagar att ta oss till Migennes som är början på Canal-de-Bourgogne. Skillnaden mellan att färdas på en kanal jämfört med en flod är stor som ni kommer att höra mer om.

Tekniska missöden

Vi kontrollerar alltid olja, vattenfilter och vattenkylning innan vi ger oss av på morgonen. Dieselförbrukningen behöver vi ju inte nämna. Fast efter första natten kunde vi inte få loss oljestickan. Den satt fast som berget. Vi fick ta ut hela ”behållaren” där oljestickan satt fast och hur vi än försökte fick vi inte loss den. Till slut borrade Mike ett hål i skruven så att vi fick in en bit stål som en hävstång. Äntligen kom den loss! Kan ju också nämna att oljenivån var bra…

Efter vår härliga söndagsmiddag skulle jag diska som vanligt. Detta innebär att pumpa upp vatten i diskhon med en fotpump. Vi sa´ från början att vi inte ville ha en elektrisk sådan, då dessa skulle kunna krångla. Nu blev jag istället blöt om foten då gummit i fotpumpen hade spruckit! När vi väl hade fått ut hela pumpen kunde vi konstatera att den levt sitt liv – säkert originalpumpen. Vi bestämde oss för att vid bästa tillfälle köpa en ny. Vi hade ju möjlighet att pumpa upp vatten i ”badrummet” i alla fall.

Nästa dag tyckte vi att vi hörde vatten sippra och vad var det för en lukt? Det tog inte någon lång tid att konstatera att backventilen på toaletten inte fungerade ordentligt. Vi fick helt enkelt stänga av vattenintaget till toaletten på natten då vi inte hade full koll hela tiden. Mer till inköpslistan.

Nästa tekniska missöde var att kylboxen slutade att fungera. Ingen kyla och en hel del mat att slänga ut. Nu krävdes drastiska åtgärder. Vid det här laget hade vi kommit fram till Migennes.  Vi beslutade oss för att beställa vad vi behövde från Hjertmans i Sverige och få ett paket skickat till Montbard  - Poste Restante. Vid jämförelse med franska priser blev det billigare, t.o.m. med fraktkostnaderna. Vi räknade med att det skulle ta oss 4-5 dagar till Montbard.

 Inga fler missöden – men de räckte gott!

Ett praktiskt tips

I Migennes bunkrade vi upp med bränsle både för oss själva och båten. Har ni märkt att när man skall fylla på diesel ur en dunk så brukar det oftast blåsa? Dieseln skvätter överallt förutom ner i tratten där den hör hemma. Mike kom på följande idé: Sätt fast en slang i luftningshålet på dunken med en slangklämma och öppna den stora korken. Dieseln hamnar där den hör hemma. I tratten har vi också ett filter och vi märker att det samlas skräp där, så den är väl värd pengarna. Tankningen går mycket lättare!

Djur och natur

Varje dag var full av naturupplevelser av alla de slag. Hur många bilder kan man ta av en kanalkant och dess vyer? Hur många som helst! Här kommer några som vi delar med oss:

Blommor!  Här fanns alla midsommarens blommor och flera därtill. Här jämte smörblommor och hundkex längs med kanalen. Det var en härlig upplevelse att åka in i slussen och vänta på att näsan kom över slusskanten.  Där väntade alla sorters blommor som, gul käringtand, ljusblåa förgätmigej, röd- och vitklöver, blåklockor, smörblommor och en massa andra som jag inte känner till. Och när man kom längre upp hade man hela utsikten över åkrar och trädbeklädda kullar.

Kanalen slingrade sig mellan kullarna som var täcka med lummiga träd. Det fanns många olika sorter som jag aldrig sett förut. Måste ta reda på vad det är för något… Känslan när vi tog oss fram där var helt enkelt – frid.

Bourgogne har sin egen boskapsras, nämligen den vita Charolais som betar på gröna ängar. Konkurrensen är hård mellan dessa och ”massimporterade hormonstinna puckeloxar”. Här fick jag användning för min enda franska fras som jag kom ihåg från skolan: ”Oxen står i hagen”. (Kan inte stava till det!)

Vi tog oss förbi mycket uppodlad mark och vi kunde se att Frankrike är ett stort jordbrukarland. Med klimatet som finns här blir det säkert flera skördar om året.

Hästen har haft stor betydelse. Under medeltiden inte enbart som fortskaffningsmedel och ett instrument i krigföring, utan också som ett redskap i jordbruket. Hästen var ett tecken på makt och modernitet. När jordbruket blev mekaniserat förlorade hästen sin roll som ” energi leverantör”.  Här har vi en skönhet som undrade vad det var som tuffade förbi mitt ute på landet.

Att vakna till fågelsång, eller ”gryningskören” som engelsmän säger, är helt underbart. Ibland lite väl tidigt – men i alla fall… När man sitter och läser i sittbrunnen om kvällen och hör koltrasten, bofinken och göken – ser hussvalorna leka ”Följa John” – och svanar och änder med sina små sakta simma omkring – ja, då är det ”gôtt att leva”. Hägrar följde oss också på vår väg. En gång såg vi en falk fånga en fisk precis framför båten, så tung att den nätt och jämt flög till kanalkanten…

 Mer bilder i vårt bildarkiv.

Ett praktiskt tips

Vårt pentry är inte så stort, så det är viktigt att det är välorganiserat och lätt att hitta och få tag i saker när man vill ha dom. Hushållspapper är en sak. Var skall man ha rullen någonstans? Lösningen blev en bit lina som sitter fast under kikarlådan. Finns alltid händigt till. Kryddhyllan snickrade Mike ihop i Paris. Mycket bättre än att leta i skåpet där kryddan man vill ha alltid är längst bak. Vi är mycket nöjda med lösningen.

Canal de Bourgogne

Det är en stor skillnad att färdas på en kanal jämfört med en flod. Förutom att den är mindre, naturligtvis, så finns det inga starka strömmar. De stora pråmarna går inte på dessa kanaler. En och annan hotellpråm finns, men inte de stora kommersiella. Tempot blir något helt annat – lugnt och harmoniskt.

Kanalen har som sagt 189 slussar och själva slussandet går lugnt tillväga. De flesta slussarna hanterades manuellt, dvs. en slussvakt öppnade och stängde portarna för hand. Mycket trevliga människor som för det mesta var ansvariga för 2-3 slussar var. Ibland mötte man en båt och fick vänta, men inte så ofta.  Notera slussvakten på bilden.

Bourgogne är känd för sin handel flera århundraden tillbaka där floderna Seine, Loire, Saone och Rhone spelat en stor roll. Att binda samman dessa floder var en ambition redan under 1500-talet. Detta blev en verklighet under 1700-talet och 1788 lät den regionala församlingen uppföra en obelisk i Dijon som ett tecken på ”evig” tacksamhet gentemot Louis XVI. Här jämte en bild på en gammal slussvägg…

Vi kom till Ancy-leFranc den 9 maj, dagen efter firandet av ”Victory V-day”, då alla firar segern av andra världskriget. Det finns väldigt många krigsmonument i alla städer och man blir påmind om vad som hänt. Bra om detta innebär att det inte kommer att hända igen…

Ett praktiskt tips

Det var inte alltid vi stannade vid en plats där det fanns tillgång till el, vatten och dusch. För att bevara säkerheten ombord, (man tänker alltid bättre om man känner sig fräsch och tillfreds), var vi noga med vår hygien. Förutom att man luktar trevligare också… Här intill; Mike under ”dusch-påsen” som är otroligt bra och när det är soligt värms upp under dagen. Annars kokade vi vatten och hällde i.

Kanalen, forts./…

Vi kom till Montbard den 11 maj, en söndag, och såg fram emot måndag då vi skulle till posten och se om vårt paket kommit. Det vi inte räknat med var att måndagen den 12 var en helgdag (Pingst) och posten var stängd. Som det nu var kom paketet inte fram förrän den 17 maj. Under veckan så tittade vi oss omkring i Montbard och jobbade med underhåll på båten. Vädret var växlande och en solig dag vaxade vi däcket. Den 17:e fixade vi alla reparationer och den 18:e fortsatte vi vår färd.

I vår guide ”Inland Waterways of France” står det att en båt som sticker 1,80 kan ta sig fram i kanalen. Vi sticker 1,40 och fastnade ett antal gånger och många gånger skrapade vi botten. Ibland var vi tvungna att förtöja längs med kanalen och kom inte nära kanten utan fick förtöja ”på håll”. Ingen fara å färde; vi kunde inte komma så långt mellan slussarna i alla fall.

Om man kommer från Yonne har man 113 slussar upp till platån och efter Pouilly tunneln 76 slussar ner till Saone. Det är alltid jobbigare att slussa uppåt än neråt. Det är svårt att nå pollarna när man är 2-3 meter nedanför. Mike och jag tränade på att kasta lasso och faktiskt hände det att vi fick linorna runt en pollare i första kastet! Annars hade vi en teknik att snärta runt linan om den hamnade jämte.  Fungerade bra.

Säkerheten var strikt innan vi kunde ta oss igenom tunneln vid Pouilly. Här kontrollerades att man hade flytvästar, strålkastare, brandsläckare, ljudsignal på båten och vi fick en ”walkie-talkie” av slussvakten innan vi gav oss iväg. Tunneln är 3337m lång och har en mycket smal passage innan man åker in.

Själva tunneln var inte så klaustrofobisk som jag trodde den skulle vara. Det fanns belysning hela vägen och det var en fantastisk upplevelse.  Små stalaktiter hängde från taket och fladdermöss flög omkring. Emellanåt fick man ducka…

Slussandet nedför kändes som rena semestern jämfört med att komma upp och resan ner till Dijon gick utan några som helst missöden. Men först måste vi nämna Pont-d´Ouche. Gästhamnen där hade allt en seglare kan önska sig. En ponton att förtöja på, el och vatten, dusch, en liten affär (med engelska varor som Marmite!) och böcker! Hela andra våning på detta lilla hus var fullt med böcker som man kunde byta till sig. Vi bytte ett dussintal böcker till ”nya”. Hamnkaptenen var en engelsk kvinna vid namn Bryony – mycket trevlig.

Vid Pont-d´Ouche fanns också en liten aquedukt. Väldigt pittoresk.

I Dijon stannade vi tre heldagar. Dijon är huvudstaden i Bourgogne och fylld av historia. Vi tog oss till den gamla delen som har anor från romartiden. Många smala gator, pampiga byggnader och monument. Vi klättrade upp de 316 trappstegen till Philip den Godes torn och fick en fin utsikt över staden. Härifrån såg man tydligt de målade takpannorna som är typiska här i Bourgogne. Mer bilder i arkivet.

 Vi tycker om att besöka museum och här fanns ett mycket intressant sådant som beskrev hur livet såg ut i Bourgogne en gång i tiden. Här vandrade vi omkring i flera timmar och levde oss in i hur det var förr i världen.

Det kändes gott att förutom att ha städat båten utan och innan, tvättat och betalat en del räkningar (!), ha fått till sig lite mer kunskaper om området vi rörde oss i.

Den 28 maj fortsatte vi vår färd. Själva slussandet var inga problem hela vägen ner till St. Jean-de-Losne, som var sista anhalten på kanalen. Mellan Dijon och St. Jean-de-Losne hade vi en övernattning. Under natten sjönk vattenståndet i kanalen och vi satt redigt fast när vi skulle iväg. Hur vi än försökte kom vi inte loss.

Vi var inte långt ifrån en bro, så Mike knallade över till andra sidan av kanalen för att kasta över en lina till båten.  Kanske kunde vi dra loss båten från andra sidan? (En kommersiell kaj) Linan var för tung – nådde inte ända fram.  Vad göra? (Nu regnade det riktigt rejält också – naturligtvis). Vi tog fram vår livlina, som har en tyngd i ena änden, och använde som en kastlina. Den kom över till andra sidan – vi band fast förtöjningslinan och drog över den till båten. Sedan vinschade vi loss oss. Tufft, men det gick!

I St. Jean-de-Losne bunkrade vi upp diesel och färsk frukt inför nästa etapp på floden Saone. Vi funderade på om vi skulle gå kanalen igen. Trots alla slussar så var det värt att ta sig upp på platån. En helt otrolig upplevelse, där vi kom nära både människor och natur. Det vore lättare med en båt som inte har en köl…

Ett praktiskt tips

På en båt, likaväl som någon annanstans, är man alltid i behov av trasor för allt möjligt. Kom på att uttjänta gamla frottéstrumpor fungerar utmärkt. Klipp isär dom och voila! Storlek 45 kan rekommenderas.

Floderna Saône och Rhône

Det var en härlig känsla att ta sig ut på floden! Mer utrymme och mer fart – vi kom upp i 7 knop med en gång. Nu gick vi också medströms. Vi upptäckte snart att vi behövde en ”log-watch”, dvs. ”stock-utkik”. Det flöt omkring mycket stockar, grenar och pinnar och dessa ville vi absolut inte få in i propellern eller på annat sätt skada båten.

Vi tog oss till Chalon-sur-Saône på sex timmar vilket är en sträcka på 59 km. På kanalen täckte vi en sträcka på c:a 12 km/dag. Det fanns två slussar som var stora, men inte orsakade några som helst problem. Även här nedåt.

Ett fint blomsterarrangemang välkomnade oss till Ile Saint Laurent där gästhamnen fanns. Hamnen var mycket fin och modern med alla bekvämligheter. Såg att den var ett EU-projekt. Väl använda pengar!

Chalon är också en medeltida stad som är mycket pittoresk. Staden har varit och är ett handelscentrum. Naturligtvis vin i detta vindistrikt, tyg och tidigare pälshandel.

Nicéphore Niepce hade sin hemvist här och var den som uppfann fotografins hemligheter. Det är vi glada för idag.

Vi besökte en vinkällare och fick oss en mini-lektion i vita viner, som vi föredrar. Vi fick veta att alla vita viner från Bourgogne är av typen Chardonnay – förutom Aligoté. Ryggsäcken var inte tom när vi gick därifrån…

På gästhamnsbryggan fanns det fiskare och en av dom fångade den här fisken. På franska heter den ”celure”. En stor ful best som är en sorts kattfisk. En fisk som är en asätare och äter vad som helst. Kan bli mycket stor – ända upp till 100kg har vi fått berättat för oss. Finns många i floden och förstör tydligen det marina livet, så man tycker det är bra om man fångar dom.

Den 1 juni gav vi oss iväg med sikte på Macon. Vi kom inte längre än till slussen Orme, 23 km nedströms. Klockan var 10.45 då vi förtöjde vid en ponton precis innan slussen. Och längre kom vi inte den dagen, p.g.a. tekniska fel på slussporten. Innan kvällningen var vi fem båtar förtöjda; två danskar, två holländare och vi. Under resans gång till Avignon träffade vi på dessa båtar lite varstans. Och vi hälsade på varandra som goda vänner som inte setts på många år.

Nästa dag kom vi iväg kl. 10.45, precis 24 timmar senare. En fransk segelbåt gjorde oss sällskap in i slussen. När vi kom ur slussen var det som en armada med båtar.

Den här segelbåten, Dream of Baladin, träffade vi flera gånger på väg ner. De kunde ingen engelska och vi ingen franska, men vi förstod varandra rätt bra i alla fall. I en av slussarna blev de rammade av en fritidsbåt som såg ut som en liten pråm. Det höll på att gå riktigt illa; mannen skadade sig i sina försök att rädda sin båt.  Båten fick ett hål, men lyckligtvis ovanför vattenlinjen. Vi hade tur – den missade oss precis. Kunde ha blivit slutet på vår dröm…

Väl i Macon kom vi in i hamnen innan ovädret brakade löst. Här stannade vi bara en natt för att fortsätta nästa dag. Vi besökte inte samhället.

Lyon skymtade runt kröken och vi bestämde oss för att inte stanna där. Förtöjningsplatserna såg inte så trygga ut mitt i staden och när vi åkte förbi såg vi våra vänner guppa i strömmarna. Staden i sig såg intressant ut med många spektakulära byggnader. Lyon är stort, det tog oss säkert en timma att ta oss igenom.

Vi förväntade oss att floden skulle bli större när floderna Saône och Rhône gick samman och vi blev inte besvikna. Vi kände oss ganska små. Vi förväntade oss också mer kommersiell trafik, men det var inte så mycket som vi trodde.

Slussarna däremot var mycket större med ett fall på 18 – 26 meter. Vi var glada över de flytande pollare som fanns. Mycket enklare att förtöja och åka med ner. Den största slussen var Bollene med ett fall på 26 meter. Vi fick cirkla en hel del innan vi kunde åka in eftersom kommersiell trafik har företräde. Nu hade vinden Mistral verkligen börjat friska på och senare fick vi veta att den ”bara” hade blåst i 80 km/tim. Vår nya båtshake blåste bort!

Det fanns inte många platser man kunde förtöja på längs med floden, så vi tog oss till de få gästhamnar som fanns. De varierade väldigt i pris, från €5 - €21 per natt. Viviers var ett mellanpris på €13 med en fin liten by och ett stort slott. Här köpte vi en engelsk dagstidning – den första sedan Paris.

Längs med Rhône fanns det flera olika sorters kraftverk. Vid varje sluss fanns det ett vattenkraftverk. Vi har även passerat flera kärnkraftverk. Vindkraftverken surrade också, men inte i så stor utsträckning. Vilken källa är bäst för mänskligheten? På bilden ett kärnkraftverk med ett vindkraftverk framför.

Strömmen på Rhône är mycket kraftig.  Vi kom upp i 10,3 knop och har aldrig färdats så fort med vår båt! När vi cirklade och gick uppströms var vi nere i 3 knop. Vi såg flera båtar kämpa och stånka på väg upp. Inte undra på att floden är stängd för fritidsbåtar på våren! Det vi också reagerade på är att vattnet är grå-svart. Vi har spekulerat i vad detta kan bero på, men inte kommit fram till något. (Mike tror att det är lera)

Nu såg vi fram emot att komma till Avignon, där vi planerade att stanna ett tag. Mycket praktiskt att ta hand om, skriva till hemsidan och inte minst se oss omkring i Avignon. Det första vi såg av Avignon var den guldfärgade statyn på Basilica Notre-Dame. Imponerande syn.

Avignon ligger där floderna Durance och Rhône möts där det också finns en stor klippa. Vi tog oss in mot centrum och förtöjde precis vid stadsmuren bakom St. Benezet bron.

Avignon är en mycket gammal stad med anor från yngre stenåldern. Det är sagt att Cavari folket gav platsen namnet Aouenion, som kan betyda ”Den kraftiga vindens stad” eller ””Härskaren över vattnen”. Namnet är Keltiskt eller Ligurianskt Det finns en grekisk och en romersk period. Även en barbarisk period. Historien är intressant och spännande. Det som är utmärkande är att Avignon blev kristendomens huvudstad under 1300-talet. Sju påvar residerade här under det är århundradet.

När vi kom hit såg vi flera av båtarna vi sett tidigare; ”Fulton” från Danmark, ”Dream of Baladin” och ”Heide”  också från Danmark. En svensk båt har precis kommit in på väg hemåt.

Nu ser vi fram emot att ta oss ner den sista etappen till Medelhavet och Port St. Louis.

Visst pirrar det i magen att ha kommit så här långt, men det skall bli skönt att få upp masten igen.

Ett praktiskt tips:

Jag har skaffat mig en ny hårfärg! Den här färgen är fantastiskt bra – när håret växer ut har rötterna samma färg som resten av håret.  Inte så dumt! Pengar sparar man också.

Ha det nu riktigt skönt tills vi hör av oss igen – från någonstans i Medelhavet.