Från Antoing till Paris

Den 12 oktober tog vi oss över gränsen till Frankrike. Nog fanns tankarna där: ”Hur skall det gå med språket?” Fransmännen är inte kända för att prata engelska och vår franska …ja, den är som den är. Men, det vi mötte var mycket vänliga människor som var gästvänliga och ville hjälpa på alla sätt och vis. Det blev en mycket positiv etapp till Paris. Lite dramatik fanns ändå…

(Batteriet i kameran tog slut och tyvärr hade vi ingen möjlighet att ladda den innan vi kom till Cambrai)

 Den 12 oktober var det dimma på morgonen när vi vaknade. Vi väntade några timmar och dimman började lätta. Vi kastade loss medan våra nya belgiska vänner vinkade av oss .”Håll er i mitten – det finns mycket stenar vid sidorna”, hojtade de.  Vi lovade och gav oss iväg. Även om dimman lättade fanns det dimbankar här och var.

 Vi kom in i en dimbank och såg den konstigaste konstellation av bojar:  Gröna, röda och gula  Det såg ut som om de gröna fanns i en rad i mitten av kanalen. Röda och gula på båda bankarna.  Vilken sida om de gröna skulle vi ta?  En enkel fråga för vana sjöfarare – eller?  Grönt till styrbord och rött till babord i farledens riktning. OK. Hur är det i en kanal? Jo, grönt till babord och rött till styrbord nedströms. Färdades vi nedströms eller uppströms?  Vattnet var spegelblankt och i våra instruktioner hittade vi ingenting om detta. Dags att fatta ett beslut. Vi var på väg nedåt geografiskt och beslöt att vi var på väg nedströms och fortsatte med de gröna bojarna om babord. Vi körde mjukt och fint rakt in i dyn! Och där satt vi!

Vi satt rejält fast och kom ingenvart och insåg också snabbt att ingen kunde komma till oss för att hjälpa oss heller. En pråm saktade in och lovade prata med andra pråmar om att sakta in och hjälpa oss. Vi höll nämligen på att pumpa upp vår gummibåt så att vi kunde ro ut en tamp. Vi var precis färdiga med att sjösätta gummibåten när vi såg en pråm komma. 

Mike rodde ut med en tamp och inväntade pråmen. Allt gick mycket smidigt: Pråmen saktade in, band fast gummibåten och tog sedan tampen och band fast. Pråmen fick gasa på rejält för att få loss oss och det var inte förrän vår båt var på andra sidan om de gröna bojarna som jag kunde röra på rodret. Vi var loss!

Vi har hört många historier om pråmar och dess ägare – vi har enbart haft positiva möten med dessa.  Inte minst genom den här räddningsaktionen!

Vad har vi nu lärt oss av detta? Jo, att alltid se till att veta om vi färdas med-  eller motströms!

Inga fler missöden under denna dag…

 Vid Fresnes sluss fick vi ”checka-in” på franskt farvatten. Det de önskade se var vårt certifikat (Svenska Kryssarklubben) och de ville också veta vart vi var på väg. Här fick vi också ett formulär att visa upp när vi senare skulle betala vår vinjett/péage i St. Quentin. Hur gick det nu med språket? De talade ingen engelska alls, men vi lyckades förstå varandra riktigt bra. Trevliga var de också… Vid kvällningen hade vi kommit så långt som till slussen Etrun där vi förtöjde för natten.

Nästkommande morgon fick vi en lektion i att slussa genom det fjärrkontrollerade system som införts i många minde kanaler. 

Vi fick en fjärrkontroll. Såg precis ut som en kontroll för en TV-apparat. Skillnaden var att det fanns färre knappar att trycka på. Antingen var man på väg upp eller så på väg ner. Nu var vi på väg upp! C:a 100-150 meter före en sluss fanns det en skylt med ordet ”Signal” under. Här pekade vi fjärrkontrollen mot slussen och tryckte ner en knapp – en gång. Röd/grön signal tändes och vi väntade på att slussen skulle öppna och att signalen skulle bli grön. Signalen blev grön – vi åkte in och förtöjde. Nivåskillnaden i dessa slussar var c:a 2 meter. Vid slusskanten fanns två vertikala stänger – en blå och en röd – vi sköt upp den blå (c:a 1 dm) och slussporten stängdes. Efter en kort stund började vattennivån att höjas.  När vi hade nått rätt nivå började en klocka ringa och den andra slussporten öppnades. Vi fortsatte ut ur slussen och när vi hade kommit en bit bort stängdes denna slussport.

Det fanns ingen bemanning någonstans. Detta sköttes utav oss och med hjälp av elektronik, detektorer och radar. Ett mycket smidigt system.  Skulle vi hamna i knipa kunde man kontakta en central antingen via telefon, VHF eller ett intercom system vid slussen. Man skulle också kunna skjuta upp den röda stången och stänga ner hela systemet om en akutsituation uppstod.

I vår guide bok ”Inland Waterways of France” kunde vi läsa om hur VNF (Voies Navigables de France), ett offentligt bolag bildat 1991, fått i uppdrag att driva kanalerna kommersiellt. Ett led i detta har varit att rationalisera och effektivisera systemet. Vi fick många och goda kontakter med dessa VNF-personer under resans gång.

Slussandet gick riktigt bra och vi fick en härlig dag, som vi efter rådgivning (Riqueval-tunneln var stängd över helgen) beslutade skulle bli en kort dag. Vi skulle ta oss till Cambrai och stanna där över helgen. Naturupplevelsen längs med denna kanal kan bara beskrivas som fantastisk.

Ett utdrag ur vår loggbok denna dag: ”Etappen till Cambrai var otroligt vacker – allt man hade föreställt sig att en resa i en kanal skulle vara.”

När vi kom fram till Cambrai låg gästhamnen i något som liknade en lagun längs med kanalen. Ena kanten ockuperades av fiskare och den andra var fylld med olika sorters båtar. Vi fick den sista båtplatsen. Det visade sig att de flesta båtarna var brittiska båtar som övervintrade där. Vi fick också mycket information utav dessa, dvs. var närmaste livsmedelsaffärer fanns, m.m. Lite lokalt skvaller också, som att det pågår en strid mellan fiskarna och gästhamnsoperatören om ”lagunen”.  Fiskarna vill inte ha några båtar där alls…och striden fortsätter.

På lördagen var det rugby och semifinal i VM mellan England och Frankrike i Paris. Detta syntes på balkongerna där franska flaggor var upphängda. På kvällen skulle matchen visas i den lokala baren och Britterna skulle dit, men vi valde att lyssna på BBC World Service istället. Men vi hörde fransmännen desto mer under första hälften av matchen. Sedan tystnade de… England vann och skulle möte Sydafrika i finalen.

Söndagen var en strålande höstdag då säkert hela Cambray var ute och promenerade – det såg så ut. Vi tog också en promenad – längs med kanalen, förstås. Vi gick till kojs relativt tidigt då vi ville iväg i god tid nästa dag. Det enda som höll oss vakna var råttorna som sprang längs med kajkanten…

Canal de St. Quentin börjar i Cambray och slutar i Chauny. Den är 93 km lång och har 35 slussar och två tunnlar. Vi hade strålande väder och var nästan ensamma på kanalen.  Detta var en fördel när vi skulle igenom slussarna. På en dag klarade vi av 17 slussar och Riqueval tunneln. Det hade tagit mycket längre tid om det hade varit mer trafik.  Som det nu var samsades vi enbart med ett par pråmar.

Riqueval tunneln var något helt fantastiskt! Den är 5 670 meter lång, tar 2,5 timmar att ta sig igenom och man var tvungen att bli dragen av en bogserbåt. Bogserbåten drevs med ström och drogs längs en kedja på bottnen. Tunneln konstruerades under Napoleons tid i mitten av 1800-talet och är otroligt rak hela sträckan.

Avgiften på €21 skulle faktureras oss, så vi behövde inte tänka på pengar vid tunnelmynningen. Det var inte den klaustrofobiska upplevelse som jag hade förväntat mig. Men kallt var det. Vart tionde meter fanns det en skylt med hur långt man hade åkt…

Väl ute ur tunneln tog vi oss till nästa tunnelmynning, Lesdins tunnel.  Denna var ”bara” drygt 700 meter lång. Nu var det riktigt mörkt och vi såg ingen ljussignal vid tunneln. Vi beslutade oss för att förtöja och fortsätta nästa dag.

Efter frukost hörde vi någon utanför båten.  Vi kikade ut och såg en man med VNF på jackan som artigt hälsade ”Bonjour” till oss. Han visste precis vilka vi var och vart vi var på väg och förklarade att det skulle komma en båt genom tunneln och när den väl passerat oss kunde vi ta oss igenom. Han kom och pratade med oss som en säkerhetsåtgärd. Allt vi hade sett längs med kanalen var träd och buskar – ingen bebyggelse alls.  Det måste nog finnas kameror lite varstans…? All denna kommunikation genomfördes på franska och naturligtvis hela kroppen!

Lesdins tunnel och fyra  slussar senare var vi i Saint Quentin och Port de Plaisance (Gästhamnen). Vi var framme redan kl. 11.00 på förmiddagen vilket kändes riktigt lyxigt. När vi väl hade checkat in och gjort rätt för oss, skrubbade vi båten både in- och utvändigt. Hon var riktigt smutsig efter allt slussande och det kändes gott att få henne ren igen.

Sedan var det dags att proviantera mat…Den första informationen man får är var man kan hitta en ”Boulangerie”, dvs. bageriet där man kan köpa bröd. Nästa är ”Boucherie”, dvs. slaktaren och sedan kommer instruktionen om var man hittar en supermarket. Det tar en stund att vandra omkring de olika ställena och då kommer Mike´s julklapp från arbetet väl till pass.  En ryggsäck som man kan konvertera till en ”dramaten-kärra” med hjul.  Helt perfekt!

Här i Saint Quentin betalade vi också vår vinjett/péage (avgift) för att färdas på franska vattenvägar. Vi tog våra cyklar och cyklade iväg till VNFs kontor. När vi kom fram hälsade de oss med: ”Ni kommer för att betala er vinjett”. Det kändes precis som att de visste att vi skulle komma just då och även kände igen oss. Här fick vi överlämna blanketten från Fresnes, uppvisa vårt certifikat igen och betala de €210,10 det kostade för året ut.

Tidigare har vi alltid varit vana att få betala avgift efter båtens längd – den här gången fick vi betala efter båtens kvadratmeteryta. Istället för 9,36 m blev det 26,86 m².

Efter Saint Quentin började slussarna gå nedåt. Detta betydde en mycket behagligare tillvaro och vi kom fram till Chauny på eftermiddagen den 18 oktober.

Vi planerade att stanna bara en natt, men när vi såg att de hade tvättmaskiner i gästhamnen stannade vi en extra dag och fixade lite allmänt underhåll, dvs. tvätt, båt och oss själva.

Tvättmaskinen gick hela tiden, vi reparerade dragkedjan på kapellet och sedan gick jag till frissan för klippning. Med ordlistan i högsta hugg blev jag klippt till min belåtenhet och med lite fler ord till ordförrådet…

Mike mekade med motorn under tiden...

Chauny är en liten, mysig ort med små affärer och även en marknad just den dagen vi var där.

Jag gick in till slaktaren för att köpa middagsmat och såg genom fönstret att det var mycket folk där. Jag har tid att vänta, tänkte jag, och klev in. Alla vände sig om och sa ”Bonjour, Madame!”  Jag vände mig om för att se vem som kommit in bakom mig – men där fanns ingen. Lite röd om kinderna fick jag vända mig om igen och hälsa på alla med ett ”Bonjour!” tillbaka. Kändes mycket välkomnande.

Hade kanske kunnat stanna där för vintern...?

Barometern var på väg upp och vi såg fram emot mer solsken de kommande dagarna. Klara nätter innebar också kallare nätter, så nu var det dags att gräva fram våra engelska varmvattenflaskor!

Efter Chauny gav vi oss iväg på floden Oise. Det är helt annorlunda att färdas på en flod jämfört med en kanal, trots att det även finns slussar på den. Etappen till slussen Sarron vid Pont-Sainte-Maxenne var mycket vacker och vi njöt i fulla drag. Väl framme fick vi hjälp att förtöja utav en pråmägare som också låg förtöjd för natten.

Det var en klar kväll och vi hade bänkat oss runt radion och lyssnade på BBC Worldservice. Ikväll var det rugbyfinal mellan Sydafrika och England. England förlorade 15 – 6, men som fransmännen säger ”cést la vie!”.

Vi blåste ut alla våra värmeljus och gick till sängs (med varmvattenflaskan förstås!)

Det blev en frostnatt och det var riktigt kallt med dimma på morgonen.

Det tog ett bra tag för dimman att lätta och vi kom inte iväg förrän kl. 11.00.  Vi hann ända fram till L´Isle-Adam på eftermiddagen där vi förtöjde för natten.

Det var söndag och strålande solsken som hade lockat ut väldigt mycket folk på promenad. Vi var själva lite av en attraktion eftersom vi var den enda båten vid bryggan.  L´Isle-Adam är en mycket pittoresk stad med kaklade trottoarer som var otroligt rena. Parkerna var fulla med blommande blommor och längs med vattnet fanns det mycket djurliv. Svanar, olika sorters änder och t.o.m. en bäver simmade kring båten (fick ingen bra bild på den).

Affärerna var stängda, förutom ”Boulangeri Patisseri”.  Vi köpte oss två stora bakelser som vi tog med oss till båten för en god eftermiddagsfika.

L´Isle Adam är nog en av de renaste städer vi sett och med mycket blommor överallt. Vi upptäckte också att det var en mycket dyr stad när vi handlade det nödvändigaste på måndag morgon innan vi fortsatte.

Nu hade vi bara en sluss kvar på floden Oise innan vi svängde in på Seine. Himlen var klarblå med inga moln i sikte. Det vi såg däremot var vita streck kors och tvärs. Ett säkert tecken på att vi kom närmare en storstad med dess flygplatser.

Floden slingrade runt på sluttampen och vi mötte fler pråmar nu. Enligt vår guidebok skulle det finnas en bränslepråm precis innan floderna möttes. Vi höll skarp utkik mellan den allt tätare trafiken och såg den till sist. Det blev knepigt att angöra pråmen med den starka strömmen och blåsten som friskade på, men vi lyckades till slut.

Sedan visade det sig att han enbart hade röd diesel som är till för yrkestrafiken. Det var bara att kasta loss.

Vi svängde av till vänster och ut på Seine. Den var mycket större än vi hade föreställt oss. Nu visste vi att vi åkte uppströms (!) och det kändes verkligen i båten också.

Enligt guideboken skulle det finnas en tilläggsplats i La Frette sur Seine.  Vi hittade den fint och även om det inte var sent på dagen bestämde vi oss för att övernatta här. Vi ville nämligen komma in till Paris när det var dagsljus.  Dels p.g.a. att det skulle bli roligare att se allt ordentligt och dels p.g.a. vad våra belgiska vänner hade berättat. Nämligen att i förorten hade folk kastat sten på deras båt. Eftersom de har en motorbåt var de inomhus, gudskelov. Förhoppningsvis skulle de inte kasta sten på dagtid, tänkte vi.

Här i La Frette köpte vi diesel från en vanlig bensinstation och tankade. Vår kärra kom väl till pass igen då vi fick traska ett antal kilometer.

Det var isande kallt på morgonen när vi gav oss iväg i snålblåsten. På kartan ser inte sträckan så lång ut, men i verkligheten är den 74 km, eftersom floden slingrar en hel del. Det var eftermiddag när vi kom till broarna i förorten. Visst kändes det pirrigt, men ingen kastade sten på oss.  Däremot fanns det många som låg och sov under broarna. Jag tog inga kort på dom…

Bebyggelsen började tätna och nu började vi spana efter kända landmärken…och till slut såg vi den - Eiffeltornet. Det tog ett tag innan vi kom närmare.

Det kändes riktigt spännande att färdas mitt i Paris.  Här var det mycket trafik. Det var pråmar, båtbussar och sightseeingbåtar. Floden var mycket krabb och det var tur att vi var två med två par ögon. Det fanns många öar i Seine – även här i Paris.

Vi närmade oss en och plötsligt står hon där – Frihetsgudinnan. Mycket vacker och med ett givet budskap.

Vi fortsatte uppför floden på jakt efter gästhamnen vid Champs-Elysées och kom nu väldigt nära Eiffeltornet.

Vi hittade inte gästhamnen och vände tillbaka – vi måste ha missat den någonstans. Men, nej, den fanns bara inte där. Vi vände tillbaka uppför floden igen – förbi Notre Dame och hamnade utanför Port de Plaisance de Paris Arsenal.

Där fanns ett par fritidsbåtar som cirklade. Det visade sig vara två britter som väntade på att komma in i slussen. Vi beslöt oss för att också gå in i denna gästhamn och efter ett tag var det vår tur att bli inslussade.  När vi väl kom in visade det sig att gästhamnen är precis vid Place de la Bastille. En mycket trygg gästhamn där grindarna låses på kvällen och hamnen patrulleras av en vakt nattetid. Här finns dusch, tvättmaskiner, el och vatten. Här finns också gratis Internet! Det heter WI-FI Paris. När vi checkade in hörde vi oss för om hur mycket det skulle kosta att övervintra här.  Ett mycket rimligt pris, så vi tvekade inte och började installera oss.

Vi har beslutat oss för att stanna här till slutet av mars då vi kommer att fortsätta vår färd ner mot Medelhavet.

Lite filosoferande:

 Mycket har hänt på vägen hit med utmaningar av olika slag att klara av. Och vi har klarat av dem. Det känns tillfredställande och tanken infinner sig ”Tänk att vi har gjort det!” Ytterligare en bekräftelse på mitt motto: Du ser det när du tror det!

 Hur har det då gått med vår egen relation? Jodå, vi pratar fortfarande med varandra. Men under resans gång har vi pratat en hel del om kommunikation.  Mycket viktig i olika situationer som kräver omedelbar handling. Har budskapet kommit fram ordentligt? Har vi förstått vad den andre menar? Framförallt har vi hört vad den andre säger?

Ibland har responsen varit: ”Du behöver väl inte tjata! Jag hörde dig första gången!” Överenskommelsen är då att den ena måste bekräfta att man hört den andre.

Vems är ansvaret om den ena inte förstår vad den andre menar? Eller är man helt enkelt dum i huvudet? Överenskommelsen är att ansvaret ligger hos den som vill förmedla ett budskap, att beskriva det så att den andre förstår.

Sedan är det frågan om minnet. I samband med det förmedlar vi följande historia:

 Ett gammalt par sitter ute på sin altan i solskenet. Hustrun säger till mannen: ”Det skulle smaka bra med glass”. Mannen: ”Jag kan hämta glass åt dig”. Hustrun: ”Ska du inte ta och skriva ner det på en lapp. Du vet hur det är med minnet”.  Mannen: ”Nejdå, det kommer jag ihåg”.  Hustrun: ” Det skulle vara gott med jordgubbar på också…och ett kex på det”. Mannen: OK. Hustrun: ”Skall du inte ta och skriva upp det ändå.”  Mannen:  ”Nejdå, jag kommer ihåg det:  Glass, jordgubbar och ett kex på.  Inga problem”. Mannen var borta ett bra tag innan han kom tillbaka.  Han presenterade hustrun med ett fat med bacon och egg på. Hustrun tittade länge på fatet innan hon utbrister: ”Och var är mitt rostade bröd?”

 Vi önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

(Vi återkommer till våren)

I