Från Strijensas till Antoing/Belgien

Nu har vi varit i Paris ett tag och tagit oss tid att ”landa”. Vi har inte tittat på sevärdheter ännu, då vi kommer att ha gott om tid att i lugn och ro göra detta. Vi tänker nämligen stanna här över vintern.

 Nu när jag skall uppdatera hemsidan och tänker tillbaka på våra upplevelser i Belgien känns de nästan overkliga. Vi planerade att ta oss igenom Belgien ganska snabbt på en sisådär 3-4 dagar. Så blev det inte – det tog oss 16 dagar.  Det vi beskriver nedan är hur vi uppfattade Belgien från kanalperspektivet. Vi fick en bild som är sann för oss. Den kanske inte är lika sann för någon annan. Det vi kan konstatera är att allt har en fram- och en baksida – även så Belgien. Här följer vår beskrivning:

Efter att ha mastat av i Strijensas kändes båten lite ovan med masten liggande på däck istället för stående. Vi följde kanalen från Willemstad till Antwerpen och hade inga problem under vägen. Strax innan gränsen bytte vi gästflagga och undrade om det skulle bli någon gränskontroll.  En polisbåt kom längsmed och cirklade runt oss, vinkade till oss och gav sig iväg.

Hamnen var helt enkelt enorm.  Det tog oss drygt två timmar att ta oss igenom och fram till gästhamnen Willemdock. Vi behövde inte ta hänsyn till tidvattnet på floden Schelde genom att välja denna gästhamn. Hamnkaptenen kom ut i gummibåt och välkomnade oss och hänvisade oss till en plats. När vi väl ”checkade in” frågade han efter vårt FD nummer. Något sådant hade vi inte fått då vi inte varit i kontakt med någon på vägen in.  Han frågade om vi sett polisen på väg in och när vi svarade jakande och talade om att de bara vinkade till oss blev hans reaktion: ”Ja, de brukar göra det”.

När man är i Antwerpens farvatten behöver man ett FD nummer, dvs. ett identifikationsnummer, för att underlätta kontrollen genom slussarna. Redan vid VHF-kontakt frågas det efter detta nummer. Hamnkaptenen fixade detta till oss nästa dag.

Vi stannade i Antwerpen två nätter och hade därmed en heldag för att titta oss omkring och inköpa en guide över Belgiens inre farvatten. En maritim bokhandel fanns väldigt nära gästhamnen där vi köpte ”Map of the Belgian Waterways * All information on 4 maps”. Den verkade bra med beskrivning av slussar, broar, VHF nummer, m.m. och kostade €23.

Vi satte kurs mot centrum och den berömda katedralen. Vi såg en gata som var helt fri från biltrafik och beslöt oss för att gå den vägen. Verkade lite lugnare. Det fanns skyltfönster efter skyltfönster längs gatan och det tog en stund innan jag begrep vad det var som såldes här. Minst sagt en chockartad upplevelse. Att se dessa halvnakna kvinnor bjuda ut sig på ett så förnedrande sätt…Klockan var c:a 11.00 och ruljangsen var i full gång. Vi funderade på hur dessa kvinnor hade hamnat där…

Vi kom fram till katedralen så småningom efter att ha sicksackat oss genom en massa byggarbeten som verkade finnas överallt. Katedralen var helt fantastisk och väl värd att ses, inte minst de fina målningarna av Rubens och de många träsniderierna.

Nästa dag, den 28 september, tog vi oss ut i floden Zeeschelde just när tidvattnet var på väg in.  På så sätt fick vi en skjuts längs med floden till slussen Wintam som är ingången till kanalen som leder till Bryssel. Vid denna sluss fick vi betala en Vinjett/avgift på €25 för att färdas på Belgiens inre farvatten. Vår guide/karta som vi inhandlat gav oss huvudbry eftersom verkligheten inte alls såg ut som på kartan. Detta fick vi erfara under hela vår vistelse i Belgien. Avstånden stämde inte, broar saknades, VHF-nummer stämde inte, gästhamnar existerade inte, vissa kanaler var helt stängda och rutter ändrats, osv. Vår slutsats: Vi rekommenderar inte detta kompendium till presumtiva kanalfarare.

I Bryssel stannade vi bara en natt för att fortsätta på vår färd ner till floden Sambre som skulle föra in oss till Frankrike. Vårt intryck utav Bryssel, och området runtomkring, från kanalperspektivet, var att det var smutsigt och byggnaderna var fallfärdiga. Fönstren hade rulljalusier och husen såg stängda ut. Kanalen var full med skräp och bråte, för att inte tala om all plast som flöt omkring. Vi hade fullt sjå att väja för allt och hålla tummarna att propellern skulle klara sig.

Jag har sällan råkat ut för så otrevliga människor som slussvakterna i detta område.  Någon enstaka kan man tänka sig har vaknat på fel sida någon dag, men detta var helt otroligt. Ett exempel: Vi anropade slussen på engelska, men fick svar på franska. Min skolfranska (1 år för 37 år sedan!) är inte mycket att hurra för. När jag på mycket bruten franska anropade att vi var en svensk båt och jag ursäktade mig med många ”pardon” att jag inte pratade franska kom svaret på perfekt engelska: ”Do you speak English?”

 Vid var och varannan sluss fick vi också visa upp vårt ”cirkulationspapper”, dvs. ett formulär där alla data om båten fanns  tillsammans med den rutt som vi planerade att ta. De verkade ha full koll på oss – vilka vi var och vart vi var på väg.

Nivåskillnaderna i slussarna var stora och det krävdes en hel del rep (minst 30 m/ för och akter) för att hålla båten i schack då de flesta slussarna gick uppåt. Pråmägarna var vänliga och lät oss förtöja i pråmen när vi åkte upp – mycket lättare så. Alla slussar hade inte flytande pollare som man kunde förtöja i och då blev det knepigare. Ibland kom en slussvakt ut med en krok på en lina och det var meningen att han fiskade upp tampen och la den runt en pollare. Problemet var att de inte alltid förstod att vi ville ha två tampar, en i fören och en i aktern för att hålla båten på plats. Vi kunde snabbt konstatera att slussarna inte var gjorda för små båtar som vår, utan för större skepp och pråmar.

Det vi också upplevde var att det var mycket svårt att hitta någonstans att förtöja över huvud taget. Men vid slussen Ittre fanns det en gästhamn med tillgång till dusch (mycket bra!) och toalett.  Bryggan var dock halvrutten och man fick gå mycket försiktigt för att inte trampa igenom.

Efter denna sluss fick vi en fantastisk upplevelse då vi tog oss upp på en högre nivå med ”skepps-hissen”  vid Ronquieries. Väl uppkomna upptäckte vi en helt annan värld: Åkrar, betande kor, lummiga träd och framförallt frisk luft. Mycket pittoreskt. Efter någon timmes färd började nedfärden mot Marchienne-au-Pont och Charleroi. Vi hann inte fram till slussen i Marchienne-au-Pont i tid och fick förtöja precis innan för natten.

Nästa dag gjorde kanalen en ”krök” runt Charleroi innan den svängde runt till andra sidan av Marchienne-au-Pont. Kanalen gick genom ett, som vi tyckte, förfallet fabriksområde. Sedan upptäckte vi att här arbetade människor och hit kom också pråmar lastade med skrot. Luften var full av föroreningar och det stack i näsa och hals av att andas. Precis vid kanten av detta stålverk fanns samhället Marchienne-au-Pont. Det såg nästan tomt ut när vi tuffade igenom och ut på andra sidan. Kändes gott att andas friskare luft igen.

När vi väl kom fram till första slussen förstod vi på slussvakten att kanalen längre fram var stängd och att vi inte kunde komma igenom. Det var bara att vända.  När vi kom fram till Marchienne igen började det bli sent och vi bestämde oss för att stanna för natten. Här fanns förtöjningsmöjligheter för en mindre båt!

Vi passade på att proviantera mat och diesel. Det vi upplevde som förvånansvärt var att affären ”Champion” befann sig bakom ett högt staket med en låst grind. Det var måndag och affären öppnade inte förrän senare på dagen. Det var en kö med människor som väntade på att bli insläppta.

Diesel hämtade vi från en ”vanlig” bensinstation en bra bit bort och vår kärra kom till god användning igen. Så snart vi handlat färdigt täppte vi till alla möjliga och omöjliga lufthål i båten, så att vi slapp andas den stickande luften. Jag har aldrig haft en så stark önskan att komma bort från en plats som vid detta tillfälle. Samtidigt som en stark motvilja mot att behöva ta sig igenom Charleroi igen infann sig.

Innan vi lämnade Belgien träffade vi ett trevligt par som vi pratade med och beskrev våra upplevelser av Marchienne. Jag letade efter ord att beskriva människorna med och det uttryck de hade i ansiktena. ”Som helvetet” beskrev det belgiska paret det hela. Själv upplevde jag att människorna levde utan hopp. Vi hade åtminstone möjligheten att ta oss därifrån…

På återresan genom Chareloi hade vi masker på båda två för att minimera föroreningarna. Överdrivet? Inte det minsta! Vi tog också kort på graffiti som någon målat på väggarna. Tyvärr blev korten inte så bra, men här finns ett där målaren beskriver platsen som ”Urban Dream”, dvs. ”Förortsdrömmen”

Det var dags att slussa igen.

Den kvinnliga slussvakten, som ville se vårt ”cirkulationspapper”, förklarade mycket förvånat att rutten genom Sambre var stängd för reparation. Likaså var det med andra närliggande kanaler. Vårt enda val var att ta oss tillbaka till Wintam (slussen nära Antwerpen) – vidare till Gent och sedan ner mot Frankrike. Detta kändes snopet naturligtvis. Samtidigt ställde vi oss frågan: Varför hade ingen sagt något tidigare? Vi hade ändå blivit kontrollerade så många gånger… Med inställningen att det finns en mening med allt fortsatte vi vår färd tillbaka.

Skepps-hissen vid Ronquieries var lika fantastisk på återresan fast det började bli riktigt mörkt när det väl blev vår tur att åka ner.

På återresan till Bryssel träffade vi på alla tidigare slussvakter igen. Den här gången verkade de vänligare…

Precis innan vi kom till BRYC (Brussels Royal Yacht Club) hörde vi ett ”dunk!” under båten.  Vi måste ha gått på något, tänkte vi, och hoppades att skadan inte skulle vara för stor. Vi förtöjde och såg fram emot nästa dag.

Mycket riktigt – våra farhågor besannades – byggplast runt propellern. Det tog ett tag innan Mike fick bort allt. När jobbet väl var gjort var det dags att skrubba sig väl efter att ha varit i det mycket smutsiga vattnet!

Eftersom vi nu planerade att ge oss ut på floden Schelde igen satte vi oss ner och räknade på tidvatten.  Vi kom fram till att den bästa tiden var att ge sig iväg den 9 oktober och få en bra skjuts från Wintam till Gent. Vårt mål var att ta oss till utkanten av Gent innan vi svängde ner på Haut Escaut och färden ner mot Franska gränsen.

 Vi fick en rejäl skjuts av tidvattnet och var uppe i 9,5 knop och närmade oss Gent med stormsteg. På grund av förseningar i tidigare slussar undrade vi om vi skulle hinna till Gent innan tidvattnet vände…känslan var befriande när vi insåg att vi skulle hinna. När vi väl slussat oss in till Haut Escaut eller Boven Schelde började det mörkna fort. Samtidigt tornade molnen upp sig och det började regna. Vi letade och spanade efter förtöjningsplatser, men såg inga någonstans. Tills slut skymtade vi i mörkret en inbuktning i Gavere med förtöjningar för mindre båtar.  Då var klockan 22.20! Vi sov gott den natten.

Omgivningen här i Flandern var helt annorlunda jämfört med områdena Vlaams Brabant och Brabant Wallon. Det märktes tydligt att detta var ett ”rikare” område med en helt annan arkitektur. Människorna var öppnare, vinkade och log, t.o.m. pratade engelska. Vi förstod också senare att det finns spänningar mellan de olika områdena. Det vi märkte tydligt var skiljelinjen i språkbruk mellan de olika områdena, å ena sidan flamländska och den andra franska.

Nästkommande dag hade vi en mycket behaglig etapp till Antoing, vårt sista stopp innan Franska gränsen. Här träffade vi ett trevligt belgiskt par som var på väg hem från Frankrike. De välkomnade oss med en flaska champagne och en mycket trevlig pratstund. Genom detta möte fick vi en mer varierad bild av Belgien…och goda råd och tips för den fortsatta färden. I Antoing bunkrade vi också upp med både mat och bränsle.

Lite filosoferande:

Vi hann se ganska mycket utav landet, åtminstone längs med kanalerna. Självklart hade vi våra förutfattade meningar om hur landet skulle vara, dvs. välbärgat och en förebild för EU eftersom parlamentet finns i Bryssel. Vi blev mycket förvånade över att se allt förfall, smuts och föroreningar längs med kanalerna. Marchienne-au-Pont är bland det värsta både Mike och jag sett och vi har sett en hel del. Sedan såg vi ”höglandsplatån” som var bördig, lummig och grön som en kontrast. Flandern var också vacker.

Pråm efter pråm med skrot efter vårt välfärdssamhälle åkte ner mot Charleroi och Marchienne där det togs om hand. Någonstans måste man väl göra sig av med skrotet och någonstans skall väl någon jobba med det. Och någonstans skall väl de här människorna bo. Men skall de behöva förgiftas - sakta men säkert?  Är det vår sak att bry oss om vad som händer i Belgien?

 Den luft som vi andas ser inga gränser mellan länder. Den flyter bara omkring. Därför är det vårt gemensamma ansvar, när det gäller miljöfrågor, att tänka långsiktigt.

 Margot!  Kämpa på med miljöfrågorna i EU!

Här jämte en bild på Bryssel.