Från Delfzijl till Strijensas

Vi anlände till Delfzijl den 7 september i strålande solsken och med en kör som sjöng på kajen!  Här börjar ”Staande Mastroute” som är ett nätverk av kanaler där det finns broar som öppnas.  Man behöver m.a.o. inte ta ner masten. Det kändes spännande att äntligen vara här, efter att ha pratat om rutten med det holländska paret i Grenå. Den 23 september var vi framme i Strijensas som ligger mitt emot Willemstad, som är sista anhalt på denna stående mast rutt.

 Vi har sett mycket och upplevt mycket och träffat trevliga människor. Chris och Frida som vi träffade i Borkum såg vi igen i Amsterdam! Här kommer några axplock av upplevelser:

Slussarna, som har varit många, har inte alls varit så besvärliga som vi trodde.  För det mesta har nivåskillnaden enbart rört sig om några decimeter. När det gäller broar, så har det endast varit vid järnvägsbroar som vi fått vänta längre stunder. Rutten genom Amsterdam sker på natten (vi var sju båtar) efter att tåget strax innan 02.00 kört förbi. Något som är bra att tänka på är att ha med sig växel. Det händer vid broar att brovakten sticker ut ett metspö med en träsko som kommer dinglande. Det är meningen att man lägger i broavgiften i skon!  Det har rört sig om €2,50 och €6 vid olika tillfällen.

Groningen, som var nästa stad vi kom till efter Delfzijl är en universitetsstad med mycket studenter – och cyklar.  Det här var vårt första möte med holländare på cyklar. Det gällde att hålla undan! Rent allmänt har vi sett väldigt många cyklande människor – gamla som unga. Infrastrukturmässigt har man också planerat för cyklandet som verkar samsas väl med övrig trafik.

 Här såg vi också ”Koffie shops” – och inte var det Gevalia det luktade från dessa ställen inte! Dessa Koffie shops såg vi också i Amsterdam, men inte någon annanstans.

Etappen mellan Groningen och Zoutkamp var händelserik. Vädermässigt var det ömsom regn och ömsom sol.  Det visade sig att regnet och blåsten kom alltid när vi väntade på en broöppning! Vi var fem båtar i konvoj som följdes åt. Några tuffade på snabbare än andra och likadant var det när vi försökte vara stilla innan bron öppnade. Detta innebar oftast att man fick cirkla i den smala kanalen innan det blev dags att fara vidare.

Vid en sådan cirkelmanöver, och med hjälp av vinden, kom vi för nära kanalkanten och fastnade i dyn. Vad göra? Bara att be om draghjälp av någon annan båt. Jajamän – här kom hjälp så det forsade om stäven! Och rammade rakt in i oss! I förpiken har vi också ett ankare – detta ankare hamnade på den andra båtens däck. Deras mantågs -stötta gick av längs med däcket. Det blev ett jobb att haka loss oss. De fortsatte att forsa till andra sidan av kanalen – och fastnade i dyn. Så här dags hade vinden blåst loss oss och vi förberedde oss att hjälpa den andra båten. Helt plötsligt kom de loss också. Så fortsatte vi vår färd….

Vi var c:a en 500m före våra ”hjälpare” när vi hör:  ”Yohoooooo!  Halloooooo!”  När vi vänder oss om så ser vi en av besättningen utföra en nödsignal, dvs. armarna rakt ut och vifta med dessa upp och ned. Vi vänder båten och kommer fram till dom. Om vi har lite extra diesel med oss? Jajamän, en 10 l dunk åkte över och vi bestämde att vi skulle ses i Zoutkamp. När vi väl var framme i Zoutkamp såg vi fram emot att sitta ner med en kopp te. Detta kunde vi nu inte göra då gasen tagit slut för oss.

Senare på kvällen drack vi en kopp kaffe (varm!) hos våra ”hjälpare” och diskuterade situationen. Vår båt hade orsakat skada på deras, efter att de hade bestämt sig för att hjälpa oss. Vi hjälpte dom med diesel.  Vi bestämde oss för att låta udda vara jämt. Rätt eller fel, så var vi nöjda båda parter.

Nästa dag fortsatte vi till Leuwaarden och kom fram på kvällen.  Vi förtöjde vid en trevlig park, som också hade en restaurang.  Eftersom vi fortfarande inte hade någon gas bestämde vi oss för att gå dit och äta och det blev en riktig festmåltid.  Nästa dag var vi på jakt efter gas.

Vi har haft många diskussioner om det här med gas. Det lär vara riktigt besvärligt att få flaskor som passar svenska kopplingar, m.m. Vi skaffade oss därför en adapter. Nu tog vi med oss vår C10 flaska och en liten campingflaska och gick till affären som hamnkaptenen rekommenderade. Han rekommenderade ett annat ställe och gav oss instruktioner om hur vi skulle ta oss dit. Efter en stunds traskande ansåg vi att det inte kunde vara rätt väg och frågade en brovakt, som bekräftade att vi borde gå åt andra hållet.  Efter en stund hojtade en man efter oss och frågade om vi var ute efter gas?  Efter ett jakande svar sa han att vi skulle till andra sidan kanalen och en bit bort. Efter att vi snurrat runt ett tag såg vi en taxi.  Han om någon borde väl veta, tänkte vi och frågade. ”Hoppa in i bilen!!”, kommenderade han oss. Efter att ha knôkat in oss och flaskor i bilen var vi framme efter fem minuter. Vi började rota efter pengar, men det ville han inte ha några. Vi tackade och tog emot.

 Denna gasdepå finns mellan Eebrug och Nordenbrug (på babords sida på väg mot Nordenbrug) och föreståndaren heter Jan Rauta. Utan några som helst problem fyllde han våra gasflaskor till en kostnad av €25. Det första vi gjorde när vi hade kopplat på gasen var – fixa en kopp te såklart!

Under nästa etapp avvek vi från Staande Mastroute och tog kanalen till Harlingen istället. Syftet med detta var att segla över Ijsselmeer och Markemeer ner till Amsterdam. Vi tänkte passa på att segla lite innan det var dags att gå in i kanalerna vid Amsterdam. Harlingen är en mycket trevlig stad att strosa i och har en hemtrevlig gästhamn precis jämte slussarna. Vi gjorde ytterligare ett stopp innan vi kom till Amsterdam och det var Enkhuizen, som ligger ungefär halvvägs.

Här upptäckte vi att vår elektriska länspump inte fungerade.  Det var bara att skaffa sig en ny och installera. Vi har inte haft större problem med vatten i kölsvinet, men det har varit tillfällen då vi lutat mycket med båten, när det har regnat störtskurar och när vi haft för mycket diesel i tanken
 

Enkhuizen är också en trevlig medeltidsstad med mysiga gator och affärer. Det maritima museet lär också vara fint. Vi gick dit för att titta – men vände rätt snabbt när vi såg inträdespriset: €11,50 per person. Det skulle m.a.o. kosta oss €23 för ett museei besök! Nu kommer vi osökt in på debatten om inträden till museer. Det skall naturligtvis vara gratis att gå in på museum – det skall vara allas rätt – oavsett hur stor plånbok man har. Vi fick en ansenlig matkasse istället för dessa €23…

Den 16 september hissade vi segel utanför Enhuizen för vår sista segling på ett bra tag. Vinden var sydvästlig och rakt i nosen på oss, vilket innebar att vi kryssade.  Det var fint väder med solsken och stadig vind 4-6 Bft (5,5 -13,8 m/s). Visst tar det tid att kryssa och visst lutar det en hel del, men visst är det härligt!

Många har frågat oss om det här med mat. Vad lagar ni för mat ombord? Mitt svar har alltid varit: vanlig mat. Spisen har som sagt två ringar och en ugn (gas). Den kan lyftas upp på en balansupphängning så att ytan är plan även när båten lutar. Kastrullerna spänns fast med två ”armar” som skruvas fast på en skena på spisens framkant. Ofta förbereder vi maten dagen innan vi skall iväg och när vi vet att resan innebär mycket rörelse.  Den här dagen åt vi fläskgryta i madeirasås med lök och paprika. Ris till. Rätten är inte krånglig att tillaga: Skär fläskkött i bitar och stek. Krydda. Stek lök och paprika (gul, röd, grön) i olivolja (hög värme!). Häll över madeirasås och låt puttra i c:a 1,5 timma.  Madeirasås?  Pulver, såklart!  Inte så dumt.

Vi kom fram till Amsterdam just när solen höll på att gå ner och när vi gick in i slussen var det riktigt mörkt. Både bro- och slussvakt såg oss komma och öppnade åt oss i god tid. Vi letade oss fram till Aeolus Jachthaven och hamnkaptenen mötte oss på cykel. Denna gästhamn är liten, mycket personlig och med tillgång till det mesta. Det finns en stor supermarket alldeles bakom hamnen.  Färjor till centrala Amsterdam går en 10 minuters promenad därifrån (gratis). Vi fick också anledning att ta kontakt med en Volvo Penta handlare och han fanns en 15 minuters cykelfärd bort (Oranje Marine).

Här i Amsterdam köpte vi fler pilotböcker om kanalvägar i Europa, tittade oss omkring i centrum och framförallt fixade vår motor! (Bilder finns i bildarkivet). Vi upptäckte att det kom diesel (inte mycket – men dock) ur avgasröret, akterspegeln hade blivit svart och motorn var svårstartad. Allt tydde på att det var något fel på spridarna. När vi tog med oss dessa till Oranje Marine och fick dessa provtryckta kunde han bara bekräfta. Nya beställdes från Belgien, vilka fanns på plats redan nästa dag, och nya filter inköptes. Sedan var det bara att sätta igång och meka.  Det kändes gott att vrida om startnyckeln och uppleva att allt fungerade!

Den 21 september kl. 18.00 lämnade vi Aeolus hamn för att i konvoj gå igenom Amsterdam på natten. Strax före kl. 02.00 gick sista tåget innan broöppning och det tog oss c:a två timmar att ta oss förbi återstoden av broar. Det blev inte som vi hade förväntat oss.  Både jag och Mike hade en bild av att tuffa igenom Amsterdam med broar öppna, ljus överallt, m.m. Det blev inte all så.  Det blev en mörk kanal med höga hus med lägenheter i…Så kan det bli. På andra sidan förtöjde vi vid Driessen Jachthaven för några timmars sömn.

Följande dag ämnade vi ta oss så långt som möjligt, förutsatt att vi fick tag på diesel. I vår Staande Mastroute-bok läste vi att det skulle finnas diesel i en gästhamn strax före Alphen a/d Rijn. När vi precis hade passerat Braassemermeer ser vi en lastbåt på babords sida där det står ”Bunkerstation”. Lika bra att tanka med en gång tänkte vi och fick då reda på att det var sista stället innan Rotterdam! Vi tog oss så långt som till Gouda och förtöjde jämte järnvägsbron för natten och fortsatte nästa dag.

Det blev en riktigt fin solig dag med sommartemperaturer hela vägen ner till Strijensas, en gästhamn nästan mittemot Willemstad. På vägen dit såg vi fina hus och trädgårdar, människor som tyckte vi var kuriosa med en svensk flagga som vinkade åt oss och mycket djur och natur.  I Strijensas skulle det finnas en mastkran och vi planerade att ta ner masten där. Strijensas var en fin gästhamn med duschmöjligheter.  Tyvärr ingen livsmedelsaffär.  När vi frågade var närmsta affär var sa hamnkaptenen att det var nog lite långt att gå, men vi fick låna hamnens ”shoppingcyklar”. Det var bara att cykla en mil.  Vi kan inte säga annat än att vi har fått en del motion under resan…

Masten kom ner den 25 september och tillbaka på båten på ett horisontellt plan utan några svårigheter. Nu var vi redo att tackla kanalerna!  Den 26 september satte vi kurs mot Antwerpen.

I