HÖSTEN  2010

I skrivande stund är det första veckan i december.  Vi har strålande solsken, termometern visar på dryga +20 grader och livet känns härligt!  Blommorna visar upp sig med sin färggranna prakt och sädesärlorna vippar med sina svansar.  Julstämning?  Nja, den kommer nog så småningom.

Visst har vi vardag vi också, med tvätt och allt annat som skall göras, men vi har varit ute på en längre strapats tillsammans med Sören och Eivor på ”Apostrof” i höst. Vi åkte till Cappadocia i centrala Turkiet som också kallas för Anatolien. Mer om detta nedan.

Vardag

Så här ser vår båt ut när vi har tvättat. Tvättar gör vi för hand och vi har fått in en riktigt bra rutin. All vittvätt lägger vi i blöt i kokhett vatten över natten – på morgonen tar det inte många minutrar att tvätta upp den. Den övriga tvätten hänger med av bara farten. Trevligt har vi också när vi står bredvid varandra och språkar.

Underhåll

Alltid är det något som skall göras. Här ser vi Sören och Eivor som håller på med underhållsarbete på sin dinge.

Vi har också haft en hel del att ta tag i. Genomföringen från toaletten, dvs. röret inifrån båten till utsidan, gick sönder. Det som hände var att handtaget som stänger röret gick av helt enkelt. Skeppshandlaren sa’: ” …att det har han aldrig förr hört talas om”. Jo, jo.  Splitter ny var den också – köpt i april. Vi kände att vi inte kunde lämna saken som den var, och köpte en ny i en helt annan modell. I hårdplast och tillverkad i Italien. Vi får se hur det går.

Vi hade ingen lust att ta upp båten på land igen för att göra arbetet. Återstående alternativ var att ha båten kvar i vattnet. Frågan var hur vi skulle göra.  Tar vi loss genomföringen forsar vattnet in i båten. Så svaret var att se till att vattnet inte kom in. Mike gjorde i ordning en träplugg för att täppa till hålet från utsidan. En bit av en innerslang till ett cykeldäck träddes på för extra tätning och en ögla i änden för att fästa ett snöre på. Då var det bara att ta på sig cyklopen och dyka under båten… det gjorde Mike (!).

 Det var minst sagt nervöst när han tog loss kopplingen mellan rören. Skulle pluggen hålla tätt eller skulle vi sjunka? Inte en droppe vatten kom in! Det var med en lättnadens suck som arbetet fortsatte.

Den nya kopplingen kom på plats snabbt som ögat! En lite annorlunda modell som ger en möjlighet att rengöra inuti utan att ta bort den. Bra tyckte vi, men vi får se om det fungerar.

Då var det bara att ta tag i nästa uppgift. Vi behövde lägga om innertaket i förpiken med ny isoleringsmatta. Mike valde att använda plywoodskivor förutom på den vertikala delen. Lite bökigt, men det blev fint när det blev färdigt.

Efter de här ”småjobben” bestämde vi oss för att göra en längre utflykt tillsammans med Sören och Eivor till Cappadocia. Vi hade hört mycket om området och att det var ett ”måste” att uppleva och se om man befann sig i Turkiet. Lät spännande.

Cappadocia

På kartan ser ni vilken rutt vi tog. Själva namnet Cappadocia betyder ”De vackra hästarnas land”.

På väg

Från Finike är det c:a 70 mil till Cappadocia så vi undersökte olika alternativ till att ta oss dit. Till slut beslöt vi oss för att hyra en bil. Vi packade in våra pinaler och gav oss iväg den 9 november.

Sträckan Finike – Antalya gick på rutin och vyerna har vi sett många gånger. Efter Antalya blev det nytt och vi blev mer skärpta och spanade ut genom fönstren. Här odlades det bomull och vi såg mängder med människor som plockade för hand. Traktorer och lastbilar dignade med stora bomullssäckar.

Snart svängde vi mot bergen och vägen började ringla sig uppåt. Stånden längs med vägkanten fylldes med bananer istället för apelsiner.  Tyvärr hann vi inte stanna och ta så många kort som vi ville, för tanken var att komma fram till kvällen.

Fakta som jag kommer att nämna har jag plockat upp från olika källor och mycket intressant är det också. Så finns det några felaktigheter så är det enbart mina egna tolkningar.

Men äta behövde vi. Vi stannade och åt vår medhavda picnic på stående fot. Området där vi stannade ligger nära Konya och såg ut som ett öde stäpplandskap. En kylig vind ven runt öronen på oss och upplevelsen var mycket annorlunda jämfört med det bördiga landskapet och värmen vi lämnat i Finike.

Miljontals år sedan blev bergen i det här området vulkaniskt aktiva och lava och aska täckte landskapet. Lagret var över 200m tjockt. Detta lager bildade den unika tufa stenen tillsammans med basalt, som genom tidens tand eroderats till områdets specifika konstellationer. Olika tidsperioder passerade - tillika fyra istider. När isen till sist smälte bildades stora sjöar särskilt i området kring Konya och Aksaray.  Tuz Gölü (Salt Sjön) ligger strax nordväst om Aksaray och salthalten i vattnet är 32,4%. Den största delen av Turkiets salt hämtas från denna stora sjö som under våren blir 164,200 hektar stor. Detta karga stäpplandskap täcker ett mycket stort område och var också en sjö fram till c:a 16,000 – 8,000 f.Kr.

Vi färdades i flera timmar innan det blev någon ändring. Ändringen bestod i stora fält med sockerbetor och vi såg också ett stort raffinaderi där betorna togs om hand.

Göreme

Det var mörkt när vi kom fram till Göreme som skulle bli vår bas i några dagar. När vi svängde ner mot dalen fick vi en skymt av ”Fairychimneys” eller Fé-skorstenar som de kallas. Vi checkade in i Bedrock Cave Hotel och sov gott. 

I gryningen tog Sören det här fotot på utsikten.

Vid frukostbordet smed vi planer på hur vi skulle lägga upp våra upplevelsedagar. Vi bestämde oss för att själva se oss omkring den första dagen. Den andra dagen anmälde vi oss till en sightseeingtur som täckte en stor del av området.

Precis utanför Göreme finns ett ”Open Air Museum” eller ett utomhus- museum. Här fick vi ett första smakprov på hur invånare för flera tusen år sedan existerade.

Cappadocias och Anatoliens historia är mycket komplex och intressant. Området har haft otaliga härskare, korsats av många handelsvägar och är där kristendomen utvecklades efter att ha fötts i Jerusalem. Aposteln Paulus föddes år 10 f.Kr. i Tarsus, Anatolien. Om man är historieintresserad finns mycket material att fördjupa sig i. Vi kommer att skrapa lite på ytan.

Museet består av kyrkor och ett kloster uthuggna i den för området karakteristiska tufa stenen. Den mjuka stenen kunde formas t.o.m. utan metallverktyg och hårdnade sedan efter bearbetningen. Väggmålningarna som hittades dateras till 6- och 11- hundratalet e.Kr. Sörens foto.

Kyrkorna var smyckade med målningar. Här ses några på utsidan.

Det här klostret kallas för Nun’s Monastery och består av sex våningar. På första och andra våning finns en matsal, ett kök och några rum. En kyrka finns på tredje våning som kan nås genom en tunnel. Tunneln kan stängas med en stor sten liknande en kvarnsten. Andra rum finns på övriga våningar.

Ürgüp

Ürgüp kommer från ordet Ur-Kup som betyder ”många slott” och passar bra med tanke på alla ”fé-skorstenar” som finns. Här är de mest berömda.

Visst blir man förundrad. Hur kommer det sig att stenen balanserar så där? Tidens tand har haft roligt när den har jobbat i Cappadocia!

Och hur har en snigel hamnat där?

Höstens färger lyste vackert i landskapet.

Vi tog oss in till samhället Ürgüp för att äta lunch. Först hamnade vi lite utanför centrum och kikade på husen runtomkring. Det här huset tyckte jag var annorlunda och tog ett kort. En vänlig man utanför bjöd oss in för att titta lite närmare. (Mattförsäljare – tänkte vi)

Det visade sig att det var ett gammalt ”Caravanserai”, dvs. ett härbärge för kamelkaravaner som färdades på ”Silkvägen” mellan öst och väst. Jovisst, han var mattförsäljare och berättade att det här huset var ett slags centrallager för handvävda mattor idag. Han visade oss runt och var inte alls påstridigt på något vis. Huset var ett stort komplex med en intressant historia.

Vi blev bjudna på ett speciellt té gjort på 13 olika örter.  Detta skulle vara bra för matsmältningen och för att gå ner i vikt. Hans ögon vilade på mig när han sa’ det, men försäkrade att han inte menade något med det! Viktminskningen går sakta – men säkert och utan té. Fast det sa’ jag inte till honom!

Nog visade han oss mattor alltid.  Vi förklarade vänligt, men bestämt, att vi inte ville köpa något och att vi bodde på båtar. Han tog inte illa vid sig alls, utan fortsatte att berätta om mattorna. Visst är dom fantastiska med sina färger och mönster.

Vi tackade Hassan för en mycket trevlig rundvandring, gott té och åkte vidare mot centrum och lite lunch.

Mustafapasa

Vi körde c:a 5 km söderut till Mustafapasa. Här ser man tydliga tecken på grekisk bosättning i arkitekturen

I Cappadocien integreras moderna hus med byggandet i berg, som på ”gammalt” vis. En mycket intressant byggnadsstil.

En åsna betade lugnt vid vägkanten.

Här ser vi ingången till St. Vasilius kyrka

Vi såg denna ovanliga blomma prunkande på trottoaren. Tyvärr har jag inte hittat namnet på den.

Mycket att köpa fanns överallt.

Pasabag

Det började bli sent på eftermiddagen och det var dags att vända tillbaka till Göreme. Vi bestämde oss för att ta en annan väg och hamnade i Pasabag!  Först stannade vi för att beundra några fantastiska stenformationer och den rosa färgen. Som ni ser hade vi tur med vädret. Tidigare fick vi också berättat för oss att filmen ”Star Wars” filmades in i Cappadocia. Det förstår vi.

Det verkade som om någon hade mejslat ut denna figur med en viss medvetenhet.

Vi fortsatte igen och kom ur en kurva och fick se detta!  Helt fantastiskt. Hur kan dessa formationer bli till? Och hur kommer det sig att dessa, som det ser ut - phallos-symboler - kallas för fé-skorstenar? De här ”skorstenarna” består av den tufa-sten och basalt som bildades miljontals år sedan och som har utsatts för erosion. Man kan se de olika lagren som resulterat från olika vulkanutbrott. Men visst är det konstigt att det som blivit kvar är just den här formen.

Människor använde ”skorstenarna” som gömställen och tillflyktsplatser. Man gröpte ur rum och byggde sig bostäder med ”fönster”. När det sedan lyste ur fönstren på natten trodde man att det bodde féer i dom. En berömd sådan bosättare var St. Simon som flydde från Jerusalem på 400-talet.

Många munkar sökte sig hit för att få vara i enskildhet. Därför kallas också området för Monks Valley – Munkarnas Dal.

Här kommer fler bilder:

På väg tillbaka till Göreme passerade vi platsen för ballongturerna.  Visst skulle det varit fantastiskt att flyga över landskapet i en ballong just när solen stiger upp.   Men vi tyckte det var för dyrt och tackade nej.

Efter en händelserik dag var det gott att krypa till kojs och se fram emot nästa dag.

Den gröna turen

Vi var uppe tidigt och blev hämtade från hotellet till busstationen. Där träffade vi också alla andra medresenärer för dagen. Det var svenskar, engelsmän, amerikaner, japaner, koreaner, iranier och lebaneser.  Vår guide var en mycket trevlig turkiska.

Vi började med att stanna till vid en panorama- eller utsiktsplats över Göreme.

Bilden talar för sig själv.

Derinkuyu

Nästa anhalt skulle bli Derinkuyu där det finns en underjordisk stad. Sedan urminnes tider har människor gröpt ur grottor till bosättningar. Under istidens hårda villkor fortsatte utvecklingen med att skapa bostäder inuti bergen. Senare fanns det behov att gömma sig och söka skydd undan erövrare och andra härskare. Samhällena som skapades under jord kan liknas med myrkolonier.

Den underjordiska staden i Derinkuyu öppnades för allmänheten 1965. Den är 40m djup, men räknar man med brunnen så blir djupet 85m. Där finns 52st vertikala luftkanaler. Botten på dessa kanaler är vattenbrunnar.  Ända fram till 1962 användes dessa brunnar i staden Derinkuyu (över jord, alltså) för att täcka vattenbehovet. Det är beräknat att det fanns c:a 30 samhällen sammanknutna med tunnlar och att de kunde rymma 10,000 invånare samtidigt. Den största är Derinkuyu med sina 2,5km² och åtta våningar. Där finns stall, vinkällare, kyrka, bårhus,skola, kök, vardagsrum, hygienområden och förråd.

När jag med mina 1,56 fick böja mig nästan dubbel för att ta mig igenom en tunnel, kan ni tänka er hur Sören såg ut med sina 2 m! Rummen var större med bra ståhöjd.

Ihlara

Denna canyon sträcker sig 14km mellan Ihlara by i söder och Selime (Salomon) ”slott” i norr.  Sidorna är 100-200m höga efter att stora block av Trakyt-sten lossnat.  På botten slingrar sig Melendiz-floden. Vi promenerade längs med floden i några kilometer fram till en restaurang där vi åt lunch.

Men först tittade vi på en kyrka, Agacalti kyrkan, uthuggen i berget. Det var genom målningar i kyrkorna som man förde kristendomens budskap vidare. Missionärsskolor fanns där de fick sin utbildning. Den här kyrkan är från 400-talet.  Varför byggde man inte kyrkor ovan jord? Det var inte förrän Nicephoros Phocas kom till makten 956 och araberna slutade attackera, som klosterlivet kom ovan jord. Innan dess gömde man sig i bergen.

Klipporna såg riktigt dramatiska ut.

Någon dag kommer det ”lilla” blocket att ramla ner...

Här hittade vi fler bosättningar uthuggna i berget. Det fanns en massa mindre hål, som vi undrade vad det var. Vi fick en förklaring till detta. De är duvslag.  Att hålla sig med duvor är en mycket gammal tradition i Anatolia som går tillbaka till 3000 f.Kr. Duvorna anses också vara heliga. Cappadocia är området där det odlas vindruvor och för att få bättre skördar har man använt duvspillning som gödsel.  Så hemligheten med att odla fina druvor är tufa-sten och duvor! Ända fram till 1970-talet användes duvor på detta vis. Sedan insåg invånarna turismens potential och bytte sin inkomstkälla.

Vi fortsatte vår vandring längs med floden och visst var det vackert. Solen lyste på klippornas skiftande färger som reflekterades i vattnet. Ett magiskt ljus.

På tal om magi. Mike tog det här kortet.  Ser det inte ut som Harry Potter’s magiska träd? Man nästan förväntar sig att den skall vrida sig och försöka få tag på en med sina grenar…

Vi åt en god lunch i en mycket vacker omgivning innan vi fortsatte vår färd.

Selime

Det här klostret var det största vi sett under färden.  Mycket imponerande. Det kändes i benen innan vi kommit upp, men det var det värt. Man förundras över arkitekturen och tekniken man använt för att få allt att fungera.

Hur lång tid kommer det att ta innan kolumnen rasar?

Resan tillbaka till Göreme tog en bra stund och när vi väl var där såg vi fram emot mat igen!

På kvällen testade vi en lokal specialitet, nämligen pot-kebab. Man tillagar en rätt i en lerkruka över en öppen eld. Sedan slås toppen på lerkrukan av.  Intressant är ordet…

När vi flanerade tillbaka till hotellet såg vi den här fina VW-bussen med ”tillbyggnad”.  Häftigt, tyckte vi!

Våra dagar i Göreme och Cappadocia hade kommit till ända och det var dags att åka hemåt följande dag. Det var sant – alla rapporter som vi fått. Är man i Turkiet och har möjlighet att ta sig till Cappadocia, så bör man absolut inte missa denna upplevelse. Den rekommenderas varmt.

Om någon vecka är det Jul igen, med allt vad det innebär.  Vi önskar alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År med denna bild. Rockformationer från Cappadocia med heliga duvor:

”God natt och puss på dig! Sov gott, så ses vi imorgon igen!”