Malta till Turkiet

Skvalpet av det mareldsstinna vattnet hördes mot båtens sidor. Det var min vakt och motorns regelbundna rytm lät trygg där jag satt i mörkret (lyckligt ovetande om vad som komma skulle). Jag rörde mig försiktigt så att livlinan inte skulle väsnas och väcka Mike som låg och sov. Vi hade bestämt att, oavsett väder, så skulle den som hade vakt vara fastkrokad. Mardrömmen är att när man vaknar så finns den andre inte kvar. Man sover bättre på så sätt. Plottern/radarn var OK efter att jag slängt ett öga på skärmen. Inga båtar inom flera sjömils håll och kursen hölls. Jag satte mig ner igen och njöt av skådespelet runt omkring mig. Vattnet glittrade vackert och månen höll på att komma upp över horisonten som ett stort eldklot. Många gånger har jag förundrats över hur fort både solen och månen dyker upp och försvinner. Himlavalvet var täckt med stjärnor och planeter. Hur många konstellationer kände jag igen? Inte så många som jag hade önskat. Snart stod månen högt och omgivningen fick ett silvervitt sken. Medan jag spanade upp och hoppades på ett stjärnskott kände jag min egen litenhet i det stora som är kosmos. Jag kände också stor tacksamhet att jag skulle få uppleva allt detta fantastiska. Jo, jag såg vita stjärnskott som streck över himlen, men det jag inte hade räknat med var en meteorit som kom farande, som jag tyckte väldigt nära. Ett guldfärgat eldklot kom ner med rasande fart och dog ut inte långt från båten (kändes det som). Helt fantastiskt! Timmarna gick fort och min vakt mellan 02.00 – 06.00 avslutades med en spektakulär soluppgång innan jag väckte Mike.

Den här natten upplevdes på Joniska havet på väg mot Grekland. Efter att jag sovit och satt på mitt nästa pass på dagtid fick vi besök utav den här krabaten som tog en vilopaus på position 37^o 39,20´N och 17^o 57,03´E. Helt orädd tog den sig en titt inne i båten, skuttade runt ett tag och flög sedan iväg igen.

Innan vi kommit så här långt hade vi lämnat Malta den 1:a maj och tagit oss till Sicilien där vi börjar vår berättelse den här gången.

Syracusa/Sicilien

Överfarten från Malta till Porto Palo, första anhalten på Sicilien, gick utan några som helst problem. Vi låg på svaj över natten och fortsatte till Syracusa nästa dag.

 Vi rundade Castello Maniace  (1293) som ligger ytterst på Isola d´ Ortigia för att komma in till marinan. Här låg vi bara en natt då marinan liknade mer en byggarbetslats än något annat. Vi passade dock på att ta oss till ett Internet café och även se oss omkring lite grand.

För oss svenskar är Syracusa känd som St. Lucias hemstad. De flesta helgon har sin egen speciella dag, även St. Lucia och i Syracusa är det den 3 maj. Vår egen ”Ljusets drottning” firas ju den 13 december. Vi bestämde oss för att avstå dessa festligheter denna gång.

Bland alla palats, fontäner och andra stora historiska byggnader såg vi detta konstverk.  Det heter ”Uppvaknandet” och konstnären heter Johansson i efternamn. Verket hade skapats i samband med G8 mötet för miljöministrar som hållits dagarna innan vi anlände. Miljöministrarna har sannerligen mycket att diskutera.  Inte minst all nedskräpning av våra hav och all plast som flyter omkring.

Vi flyttade ut till bukten och ankrade bland våra grannar från Malta. Flera båtar hade tagit sig hit och låg på svaj och väntade på att ge sig av åt olika håll. Det var roligt att träffas igen. Här ser vi Sören och Eivor på Apostrof som lättar ankar och är på väg norröver mot Catania. Själva hade vi bestämt oss för att ta oss över Joniska havet och gå direkt på Kefalonia och Argostoli.

Kefalonia/Grekland

Så var det dags att byta gästflagga igen och nu hissa upp den Grekiska. Det här var på morgonen den 7 maj då solen inte hunnit värma upp luften. Det var riktigt kallt under vargtimmarna. Överfarten från Syracusa till Kefalonia tog 2 ½ dag och var lugn, men rik på upplevelser (se ovan).

Kefalonia är en del av de Joniska öarna som består av Corfu, Paxi, Lefkada, Kefalonia, Ithaca, Zakynthos och Kythira. Geografiskt är inte Kythira en Jonisk ö men eftersom de har en gemensam historia räknas den med.

Det första intrycket var de gröna kullarna och doften av vilda örter som slog emot oss. Vi såg fram emot att förtöja och få uppleva detta på närmare håll och se vad den grekiska kulturen hade att erbjuda.

Argostoli

Den här byggnaden är faktiskt en fyr som fanns vid den udde vi rundade för att komma till Argostoli, Kefalonias huvudstad. Senare fick vi veta att det var Britterna som hade byggt den under sin tid på ön.

Vi förtöjde längs stadskajen i Argostoli och noterade hur rent och välskött allt såg ut. Vi traskade bort till Hamnmyndigheten som inte låg långt borta. Väl där fick vi reda på att vi skulle till skattekontoret och betala vår skatt för att kunna färdas i Grekiska vatten. Sedan skulle vi tillbaka för att få fler stämplar i våra dokument. På det här sättet fick vi en rundtur av staden med en gång innan vi hade hittat skattekontoret.

Vatten fanns vid kajen, men ingen el. Det vi upptäckte med en gång var prisskillnaden jämfört med övriga Europa. €3/dag. Det var nästan man inte trodde det var sant.

Det som kändes överväldigande var hur grönt allt var! Träd, buskar och blommor överallt. Joniska öarna är kända för att vara den gröna delen av Grekland. Under vår vistelse på 12 dagar i Argostoli promenerade vi en hel del för att se oss omkring. Kusten var mycket vacker…

Här några bilder.

Själva staden såg väldig ny och fräsch ut och snart upptäckte vi varför. Den är bara 56 år gammal. Anledningen till detta är den stora jordbävning som förstörde nästan allt på ön den 12 augusti 1953. Nu har bebyggelsen konstruerats med åtanke på jordbävningar.

Förkastningslinjen mellan Europa och Afrika går genom mitten av Medelhavet från Gibraltar, mellan Sicilien och Italiens ”tåspets och fot”, längs med Greklands västkust, över Kreta och mot Mellan Östern. Där möter den arabiska ”platån”. En annan förkastning går från Levkas till Dardanellerna över norra Grekland. Detta betyder att de flesta jordbävningar i Medelhavet sker inom det här området. Lyckligtvis har vi inte känt av någon under vår vistelse.

Det här monumentet vid Drapani bron uppfördes av Britterna för att uppmärksamma det Brittiska Samväldets storhet. 1864 när Britterna lämnade försvann också minnestavlan. Under andra världskriget använde tyskarna monumentet som pricktavla vid skjutövningar.

På andra sidan av Drapani bron har man skapat ett fågelreservat. En vacker gångstig går runt reservatet med fin information om fågellivet. Här finns också den stora vatten sköldpaddan Careta Careta.

En dag tog vi bussen över bergen till andra sidan ön och Sami där Melissani grottan finns 2 km utanför samhället. Det finns en sjö som är 39m djup i denna grotta som är 160m lång och 40m bred.

Stalaktiterna är daterade till c:a 16000 – 20 000 år gamla. Här har man hittat fynd från 3-400 f.Kr. som pekar på en kult som dyrkat guden Pan.

Ett tips: Kontrollera när bussen går tillbaka. När vi skulle ta bussen till Argostoli kl. 15.30 fick vi besked att nästa bus gick 23.30. Vi förhandlade ett bra pris med en taxichaufför…

Innan avfärden från Malta lämnade vi in våra dunkuddar till tvätteriet tillsammans med våra lakan. Lite lyxigt, men så var det. När vi hämtade tvätten fick vi tillbaka våra kuddar som lösa fjädrar i två bärkassar! En kudde hade spruckit och personalen hade plockat fjädrar i timtal! Våra lakan var fint vikta och luktade fräscht och gott. När vi sedan bytte lakan i Argostoli och skakade ut dom med en snärt uppenbarade sig ett moln av fjädrar! Det var nog personalens hämnd…  Silvertejp är bra till mycket.

Som ni har märkt tycker jag det är roligt med växter av alla de slag.  Här har vi en Rumsgran Araucaria Heterophylla. Det var 1774, under James Cooks andra resa i vilken Linnés lärjunge Anders Sparrman deltog, som rumsgranen upptäcktes på Norfolkön, sydvästra Stilla Havet. Kring Medelhavet planteras den gärna i trädgårdar. Informationen om växter hämtar jag från ”Växter från varma länder” av Åke Sandhall och Ulf Swenson. En fantastisk bok.

På en promenad till det ”Italienska Monumentet” träffade vi på den här damen som var ute och plockade vild timjan som växte ymnigt längs med vägen.

Historien är, som överallt i Medelhavet, brokig. Under antikens tid var de Joniska öarna eftertraktade av Sparta, Aten och Corinthien men som övriga Grekland föll de i Romarnas händer 146 f..Kr. De har sedan tillhört Byzantierna, Turkarna och Venetierna fram till 1797 då Fransmännen tog över. 1798 – 1807 ockuperades öarna av Ryssland innan Fransmännen återtog makten. 1814 föll öarna under Brittiskt styre. 1863 tillföll öarna Grekland. 1941 ockuperades Grekland av axelmakterna och öarna överlämnades till Italien. 1943 tog tyskarna över fram till 1944 då motståndsrörelsen EAM/ELAS kontrollerade makten.

Under stridigheterna mot tyskarna stupade/massakrerades ett stort antal Italienska soldater. Detta monument har uppförts för att hedra deras minne.

Under tiden vi var här läste jag ”Captain Corellis Mandolin” av Louis de Bernier där händelserna utspelar sig i Kefalonia. Boken kan rekommenderas varmt.

Även om vi var helt betagna av Argostoli och dess omnejd så var det dags att fortsätta vår färd.

Fiskardo

Fiskardo är en liten pittoresk by och är en av de få ställen som klarade sig under jordbävningen 1953. Nu livnär man sig mest på turism och den här hamnen är hem till tre olika charterbåtsuthyrare. Omsättningen är stor på besättningar och båtar kommer och går. Att hantera ankare som har krånglat in sig i varandra lär man sig snabbt här. För oss är det en fördel att ha en liten båt, för då finns det alltid plats någonstans. Här kostade det ingenting att förtöja.

Efter ett par nätter här fortsatte vi vår färd och kom ut till sundet mellan Kefalonia och Ithaca. Då började alarmklockorna ringa!  Då det inte fanns någon vind gick vi för motor, men nu stängde vi av den illa kvickt. På nolltid hade motortemperaturen blivit skyhög. Så där satt vi och guppade. Vad skulle vi göra nu? Jo, ett mycket trevligt engelskt par vi träffade i Argostoli, Peter och Gussie Toft, befann sig också i Fiskardo och vi hade fått deras telefon nummer. Vi ringde och de ryckte ut för att bogsera oss tillbaka in i hamn.

Vi kom tillbaka in i hamn och fick hjälp med att förtöja igen. Det tog inte så lång tid att lokalisera problemet, vilket var att den elektriska sötvattenspumpen till motorkylningen hade lagt av. Skeppshandlaren var mycket hjälpsam och efter många turer kom det en ny pump från Aten. Den sorten vi hade tillverkades inte längre, men lyckligtvis passade den nya. Det här tog fyra dagar. Under tiden tog vi det lugnt och njöt av tillvaron…

Nu skulle det väl inte hända nå´t mer med motorn – eller….?

Ithaca

Ithaca är känd som Odysseus födelseplats. Homers ballad om Odysseus resa hem från kriget i Troja är mycket läsvärd. ”Nymfernas grotta”, där det är sagt att Odysseus gömde sina skatter när han kom hem, är en stor turistattraktion på ön. Vi valde att inte gå iland och utforska denna ö utan ankrade i Dexia Bay nära Vathi.

 Här ankrade vi och förtöjde en lina i aktern som Mike hade rott iland. Det var första gången vi förtöjde på det här sättet som fungerade bra. Det kändes tryggt när eftermiddagsbrisen kom vinande.

Landskapet är mycket grönt och på andra sidan bukten såg vi stora odlingar med olivträd.

Det var växlande växtlighet vi såg från vår sittbrunn där olivträden prunkade ståtligt. På kvällen hörde vi getternas bjällror när de rörde sig bland buskarna. Vi stannade två nätter här.

Lefkada

Våra Engelska vänner John och Amber, som vi träffade förra året, befann sig nu på Vassiliki, så vi bestämde oss för att ta oss dit.

Lefkada, eller Lefkas som man säger, ligger nära fastlandet och kan nås från Preveza, som har en flygplats. Det finns många fina badstränder och tavernor att besöka på ön och charterbåtstrafiken är intensiv. Vi har inte sett så många svenska flaggor i Medelhavet som här!

Det blev ett kärt återseende med John och Amber och vi bestämde oss för att gå ut och äta en god middag tillsammans på en restaurang. Vi passade på att testa det Grekiska ölet Mythos. Inte dumt alls.

Senare på kvällen anslöt vi oss till ett gäng vindsurfare och en seglarskola som hade underhållning och dans. Så det blev till att släppa loss på dansgolvet med: 

”Ooooooh, leeeets twist again! Like we did last summeeeer! Ooooh….” 

Fantastiskt roligt. Vi traskade hem i tidiga morgonstund till ”tuppens” galande… Är det inte märkligt att efter en så trevlig kväll så tänker man ”aldrig mer!” ???

Vassiliki bukten är vacker med höga berg vid sidan om den. På morgonen är det kav lugnt, men på eftermiddagen blåser brisen upp och viner nedför berget och det kan blåsa upp till Bft8 (17-20m/sek). Platsen är populär bland vindsurfare då det blir garanterat vind på eftermiddagen.

När vi seglade över från Ithaca och även här i Vassiliki såg vi gula fjärilar överallt. Till slut lyckades vi fånga en på bild…

Här blev det också åskväder med regn…

Nidri

John och Amber gav oss goda tips om vart vi skulle kunna ta vägen näst. Vi bestämde oss för Nidri och Vlikho Bay. Här var det verkligen lugnt och skönt. Vi ankrade här en vecka och läste böcker. Och simmade och njöt. Boken jag läste heter ”Shantaram” och är på c:a 1000 sidor. Mycket läsvärd. Sedan har vi läst många böcker, men jag skall inte nämna alla. De två jag nämnt är de som har utmärkt sig mest i sommar.

Efter ett stopp i staden Lefkada, där vi bunkrade upp med mat och förnödenheter, kom vi tillbaka till Vlikho Bay och tittade lite närmare på Nidri. Vi förtöjde vid en charterbrygga där de flesta båtar var ute och hade tillgång till el, vatten och swimmingpool, om så önskades, för €10/natt.

"Chip" räddades från drunkningsdöden av ett engelskt par.

Det sa´s att lite utanför samhället fanns ett vackert vattenfall och det ville vi naturligtvis se. Vi följde skyltarna som informerade oss om att det var 3km dit. Efter c:a 20 min såg vi nästa skylt: 3 km till vattenfallet. Vi traskade på. Efter 1 ½ timma var vi framme vid stigen som leder upp till vattenfallet.

På väg upp såg vi en vackert blommande växt. Efter att ha tittat i min bok kommer jag fram till att det måste vara en art av Bougainvillea spectabilis, dvs. stor trillingblomma. Den kallas för trillingblomma då den har tre stora och färggranna högblad. Själva blommorna är tre mycket små vita blommor i mitten. Växten kommer från det tropiska Brasilien och det var Louis Antoine Bougainville (1729-1811), fransk sjöfarare och upptäcktsresande, som fann släktet under en världsomsegling.

 Stigen slingrade sig genom vackra hålvägar med skön natur.

Vi var nästan framme vid vattenfallet då vi stoppades av ett band. Stigen var avstängd just idag och skulle öppna igen imorgon. Suck. Så vi tog en bild på den här lilla istället.

På väg ner tog Mike av sig på fötterna och kylde ner dom i det klara kalla vattnet. Sarah, vår dotter, frågade oss sist: ” Varför tar ni alltid kort på pappas fötter?” Tja, vad svarar man på det?

Det tog oss ett bra tag att vandra tillbaka och när vi kom fram till samhället gick vi på restaurang och åt en god pizza. Trötta och belåtna.

 Här i Nidri träffade vi på Sören och Eivor på Apostrof igen. Även Thomas och Eva med sin båt.Trevligt.

Mot Korintkanalen

Nu var planen att sakta men säkert förflytta oss närmare Korintkanalen, med några stopp på vägen. Vädret var ljuvligt, men inte mycket vind. Järnseglet kom till stor användning.. När det väl blev vind gick vi ofta för motor för att ladda batterierna. Kändes snopet ibland.

 Elia Beach, Meganisi

Meganisi är en ö med många vikar och bukter där man kan ankra. Där finns också den s.k. Midsommarviken där många svenska båtar firar Midsommar. Vi valde att inte gå dit utan ankrade vid Elia Beach. Lugnt och fint med inte så många båtar. Uppe på backen fanns en by där man kunde handla förnödenheter.

Den här vulkanen fanns mitt emot vår ankringsplats och tyvärr har jag inte lyckats att hitta namnet på den. Men vacker är den.

Landskapet såg dramatiskt ut med många berg runtomkring.

Astakos

Nu följde vi kusten längs med fastlandet och tog oss till Astakos. Tyvärr fanns det ingen plats vid stadskajen, utan vi fick ankra utanför. Bilden är tagen senare när vi gick in och tankade vatten.

Innan dess hände det lite grejer. Efter två nätter på svaj var vi redo att ta oss vidare. Ingen vind så vi tänkte starta motorn. När Mike vrider på starten brukar jag kontrollera att kylvattnet går runt i kylsystemet. Vi kom inte så långt. Det blev ett fruktansvärt oväsen och gnistor flög runt motorn och jag hojtade i högan sky på Mike att stänga av. VAD KUNDE DET VARA NU DÅ???? Vi provade en gång till – samma sak.

Det måste vara startmotorn, tänkte vi. Vi monterade loss den och tog gummibåten in till samhället. Efter ett antal turer hos skeppshandlaren, en verkstad och till sist en elektriker fick vi ordning på den.

Vi blev tillsagda att vänta vid verkstaden efter att verkmästaren hade ringt ett samtal. Vi undrade vad vi väntade på. Det visade sig vara elektrikern som kom farande på en motorcykel. ”Fel på startmotorn? Ja. Var har ni båten? Ute i bukten. Visa mig – hoppa upp!” Det var inget annat för Mike att göra och iväg for dom.  Jag stod kvar och höll i startmotorn. Efter ett tag var de tillbaka och Mike såg onekligen blek ut med knäna nästan runt öronen. ”Gå och drick en kopp kaffe och kom till min verkstad om en halvtimme.” Så det är vad vi gjorde. Under motorcykelturen hade elektrikern visat Mike var han höll hus, så vi traskade dit. ”Inget fel på startmotorn”, var beskedet. Han skulle nu komma och installera den i båten. Det visade sig att vi hade kortslutning i kablarna och att det inte var något större problem. Vi undrade hur mycket allt detta skulle kosta och priset på €10 kunde vi inte klaga på. Vi konstaterade att vi nog skulle förbättra våra felsökningsmetoder…

Nu skulle det väl inte hända något mer med motorn – eller…?

 Akra Aspro

Nu var vi på väg till en fin ankringsvik söder om Astakos som heter Akra Aspro och kom fram utan några problem.

 Här mötte vi upp med Dave och Lindsay på Rosa di Venti.  Det var riktigt roligt att träffa dom igen. De hade med sig sin son Rob som är professionell kock och vi blev bjudna på en riktig gourmet middag på kvällen. Eftersom vi hade olika planer för sommaren for vi åt olika håll på morgonen, men bestämde oss för att träffas igen nästa år.

Misolongi

Det blev bara en dag i Mesolongi där vi passade på att handla färskvaror igen.  Marinan är under uppbyggnad och framtidsplanerna ser fina ut. Förhoppningsvis kommer marinan att vara färdig inom en snar framtid.

Navpaktos

Innan vi kom in i Navpaktos gick vi under bron Rios som förbinder fastlandet med Peloponnesos. En mäktig syn. Vi fick ha kontakt med raidotornet om var och när vi skulle under.

Det fanns också fästningar vid vardera änden av bron.

Navpaktos ligger inte långt borta och bron syns som ett monument till modern arkitektur i bakgrunden.

Det finns ett Venetiskt slott uppe på höjden med utsikt över hela fjärden. Platsen var mycket strategisk då all sjöfart skulle genom det lilla sundet. Det förtäljer historien om inte annat.

Venetierna byggde också de två tornen i infarten till den lilla hamnen. En stor kedja sträckte sig mellan tornen då skepp sökte skydd här.

Det här monumentet handlar inte om den Olympiska elden utan om en grek som satte eld på turkiska skepp i hamnen.

Vi tyckte om Navpaktos, men det unga nattlivet blev för mycket för oss, så vi stannade bara två nätter.

Itea/Delphi

Sträckan från Navpaktos till Itea tog sju timmar och det blev en härlig seglats! Det är ju en segelbåt vi har, trots allt. Vi valde Itea som närmsta hamn till Delphi, då vi planerade att ta oss dit. Hamnen var stor och halvfärdig. I princip bara en förtöjning längs med mot en betongkaj. I efterhand tycker vi att det varit bättre att gå in i Galaxidhi.

Vi tog den tidiga bussen upp till Delphi. Här sitter Mike och väntar.

Det blev en fin panoramabild på olivträden ner till Itea från Delphi.

Enligt gamla sägner ville Zeus veta var jordens/världens mittpunkt var någonstans. Metoden för att ta reda på detta var att släppa iväg två örnar – en mot öst och en mot väst. De möttes i Delphi och landade på en sten, jordens nav, och visade på detta sätt att det här var jordens mittpunkt. Med den här berättelsen ville antikens greker betona Delphis betydelse, inte bara för Grekland, men hela världen.  Idag är Delphi Greklands mest heliga och respekterade arkeologiska plats.

”Omphalos” huggen ur marmor symboliserade jordens mittpunkt och var placerad framför Apollos Tempel. Finns nu bevarat i museet. Väl värt ett besök.

Det är också sagt att allt började med mystiska ångor som kom upp ur bergsskrevorna och gav platsen en helig karaktär. Apollos helgedom fick murar omkring sig och fylldes med monument, statyer och små tempel. En amphiteater byggdes där Oraklet eller Högsta Prästinnan, i berusat tillstånd från ångorna, gav svar på frågor gällande religion, politik, t.o.m. om moraliska frågor.

 Här syns amphiteatern med Apollos Tempel i bakgrunden.

Pelarna står fortfarande majestätiska på plats.

Vi fick sällskap med en engelsk familj i bussen och på vår rundtur runt ruinerna. Här en bild på Peter och Kay Bartlett och Kay´s syster Ann. Tack för gott sällskap och mycket information.

Historien om Delphi är intressant och man kan mycket väl fördjupa sig i den. Man har påvisat mänsklig aktivitet i Delphi till tiden 4000-3000 f.Kr. Upptäckten av en organiserad boplats daterad till 1300-1100 f.Kr. har visat på bevis att det fanns en kvinnlig gudomlighet i området.

Delphi ligger 700m över havet med en fantastisk utsikt.

Som vi vet så är området rikt på jordbävningar och Peter berättade att man byggde murarna i detta mönster så att de skulle stå pall. Vi kan ju konstatera att de står kvar.

Kunde inte motstå att knäppa denna perukbuske (Cotinus coggygria). Det tror jag att det är. Fin är den.

Man ägnade sig mycket åt sport och här finns en idrottsplats där man tränade.

 Sedan tävlade man på stadion.

Den heliga vägen och i bakgrunden syns Finansdepartementet.

På väggarna ser man spår från olika tider, som här med terrakotta i olika mönster.

 Här har vi Athenas runda tempel.

 Knäppte också ett kort på blommande kapris.

År 570 f.Kr. skänkte Naxierna denna Sphinx till Apollos helgedom. Välbevarad i museet

På väg tillbaka till busshållplatsen såg vi de här getterna ta en paus. Olivodlingar nere i dalen.

Galaxidhi

Att ta sig till Galaxidhi tog bara 25 minuter, men vilken skillnad! Angelo hjälpte oss med förtöjningen och där fanns tillgång till el och vatten. En internetkod fick man av Angelo också. Här stannade vi i fyra nätter.

På vår promenad runt en halvö såg vi den här statyn. På inskriptionen stod det: ”Ett internationellt minnesmärke till sjöfararens hustru har uppförts på uppdrag av det maritima samfundet som ett erkännande av hennes unika insats för familjen, sjöfarten och mänskligheten.” 20 september 2008

Den här vackra blommande busken växer i vilt tillstånd. Man kan också se den som en planterad växt i parker, m.m. Den heter Oleander Nerium Oleander.  Redan 1500 f.Kr. blev växten motiv för väggmålningar på Kreta och senare Pompeji. Växten används som medicinalväxt men är mycket giftig. Ett blad sägs vara en dödlig dos och döden infinner sig inom 24 timmar.

När vi senare promenerade i byn såg vi sjökaptenen…

Här i Galaxidhi träffade vi på Peter och Gussie Toft igen. Det är roligt att ses och höra vad som hänt sedan sist man sågs.

Alkionidhes

Alkionidhes är en grupp öar inte långt ifrån Korintkanalen. Vi stannade bara en natt. En fin ankringsplats med mycket klart vatten. Enda nackdelen – om man tycker att det är en nackdel – är att det verkade vara en fågelkoloni. Ljudnivån är ganska hög…

Korintkanalen

Vi gjorde ett stopp till innan kanalen och det var i Kiato där vi stannade över natten för att gå igenom kanalen tidigt nästa morgon.

 Kanalen öppnas med jämna mellanrum för trafik åt vardera hållet. Vi missade precis ett insläpp och fick vänta c:a en timma på vår tur. Vi blev förvånade över att det inte fanns bra plats att förtöja mens man väntade. Innan vi åkte in fick vi frågan över radion om vår maximala hastighet.

Sedan antikens tid har Peloponnesos blivit invaderat av olika stammar som kommit över näset.  Korinthierna var de första som hade idén att gräva en kanal, men förverkligade den aldrig. Istället uppfann de och byggde en slip, diolkos, där de drog skeppen över näset. Olika makter härskade under en lång period. Men år 67 e.Kr. började Nero gräva i näset och lyckades med ett stort dike innan han avled och arbetet stannade upp. Till sist blev kanalen en realitet 1891-1893.

”Windy, Windy, go faster. Get to your maximum speed”. Det vill säga “Windy, Windy gå snabbare. Gå upp till maximal hastighet!” Vår motor gick för fullt och vi kunde inte gå snabbare, som vi lugnt meddelade trafiktornet.

Det förvånade oss att bli uppmanade att gå så fort vi kunde och att det inte fanns en hastighetsbegränsning i kanalen. Vi såg hur sidorna hade eroderat och stora sjok av jord och sten ramlat ner längs kanterna.

När vi gick under broarna kände vi igen platsen från alla bilder vi sett på kanalen.

Väl ute på andra sidan fick vi betala avgiften, som var på €103 för vår båt.

Peloponnesos

På väg ner till vår första anhalt på Peloponnesos, Korfos, såg vi att det byggdes på bergssluttningarna. Dessa ”skelett” till hus såg vi ofta. Hålrummen fylldes med lättbetongblock och täcktes sedan med puts. I Korfos låg vi på svaj och stannade i fyra dagar och bara tog det lugnt. Simmade mycket och läste goda böcker. Härligt!

Vi följde sedan kusten ner mot Poros och in i en vik inte långt från samhället. Det såg riktigt mysigt ut, men när vi väl hade ankrat och tagit oss ett dopp hände det. Vi blev attackerade av getingar! In i båten  snabbt som attan och upp med myggnätet! Vi hoppades på att getingarna inte skulle vara morgonpigga, då vi flyttade oss in till samhället. Lyckligtvis så stämde det.

Poros

Poros räknas egentligen till de Saroniska Öarna, men ligger mycket nära Peloponnesos. Vi fick en bra plats på nordsidan av gästbryggan och stannade här i fyra dagar. Vi passade på att ta färjan till Aten och se oss omkring. Den här bilden är tagen från färjan tidigt på morgonen.

Själva samhället Poros är tätbebyggt på en liten halvö mot Peloponnesos och påminner om Gullholmen på västkusten!

Det är en populär plats för charter båtar och det är en stor omsättning under högsäsong. Alla möjliga nationaliteter blandas här.

Det finns flera ankringsvikar runt ön och den här heter ”Russian Bay”. På stranden finns en tempelruin som sägs vara Poseidons Tempel.

Färjan stannade till vid ön Aigina för utbyte av passagerare innan vi åkte vidare mot Aten.

Aten

Det här blev det första intrycket av Aten – en storstad där invånarantalet är över 3 miljoner. Hamnen Pireus är stor, vilket märks på det stora antalet handelsfartyg både inne i och utanför hamnen.

Vårt mål var att ta oss till Akropolis och hinna tillbaka till Poros med sista färjan vid 18.00- tiden. Men hur skulle vi ta oss dit? Vi frågade och fick instruktioner hur vi skulle ta oss till Metro (tunnelbanan). Den sista uppmaningen var att inte slänga cigarettfimpar då det kunde starta en eldsvåda. (Ingen risk för vår del)

Det var behändigt att ta sig till Akropolis med tunnelbanan – fort och lätt. En tanke flög in i huvudet: ”Tänk om det blir jordbävning?” Nu blev det inte det. Phew!

Den här dagen var det varmt, men inte direkt stekhett. Aten ligger som i en håla med berg på tre sidor och havet på den fjärde. Här syns Herod Atticus Teater i förgrunden. Som ni ser används den även idag, med moderna stolar på scenen.

 För 6000 år sedan beboddes Aten av Pelasgians och senare av invånare från de Joniska Öarna, som upptäckte klippan Akropolis, 156m högt.. När staden sedan växte fick den namnet Aten efter Visdomens Gudinna Athena. Olika makter har sedan härskat här fram till grekernas frigörelse från turkarna 1834 då Aten blev utropad till huvudstad.

I bakgrunden på bilden syns Lycabettus Hill.

På bilden Parthenon, eller jungfrun Athenas tempel (Parthena = jungfru på grekiska). Det tog 15 år att bygga templet mellan 447 – 432 f.Kr.  Idag myllrar det av både turister med kameror och byggnadsställningar. Vi hörde en turistguide berätta att 70% av dagens grekiska språk är detsamma som antikens. Renoveringsarbete pågår.  Någon sa´ att man håller på att renovera tidigare renoveringsarbete…

Här står vi framför ”Erechtheio”, som hålls upp av de magnifika ”Caryatids” – unga prästinnor som stöttar templets tak med sina huvuden. Templet var tillägnat den mytiska hjälte-kungen Erechtheus, som senare var identifierad med Poseidon. Det sägs att på den är platsen tävlade Poseidon och Athena om vem skulle beskydda Aten. Athena vann, genom att producera ett olivträd ur jorden.

Mer bilder i bildgalleriet.

Det var en fantastisk upplevelse att ha varit uppe på Akropolis, trots trängseln och hettan. Vi avslutade vårt besök i Aten med en god lunch och en rundvandring kring marknaden innan vi tog oss tillbaka till färjan. Senare på sommaren läste vi om de stora bränderna i Aten…

 Vik: 37^o 21,99´ N och 23^o 13,97´E

Sträckan från Poros till den här viken tog drygt fyra timmar – gick för motor då det inte fanns någon vind. Utmärkande för ön – tyckte vi – var att den var så grön.

Nu började hettan göra sig riktigt påmind. En sådär +36^o C i skuggan. Nu skulle vår sinnrikt konstruerade vindfångare göra gott. Vi skapade en helt fantastisk konstruktion i Malta. Det fanns bara ett problem med den – den fungerade inte så bra!

Eftersom vi hade fallskärmssilk kvar sydde jag en ny. Det var riktigt terapeutiskt att sitta där i tystnaden och sy för hand. Resultatet blev inte så dumt. Och det bästa av allt – den här konstruktionen fungerar!

Vi kontrollerar alltid olja, m.m. innan vi startar motorn och nu upptäckte vi en hel del vatten i motorrummet och kölsvinet (i botten på båten)Vad kunde nu detta vara?! Efter en grundlig genomgång av allt upptäckte vi att packningen i saltvattenpumpen var trasig. Och vi hade ingen ny…

Vi kunde inte fortsätta med en vattenpump som läckte. Dels skulle vi få vatten i båten och dels skulle motorn inte kylas ordentligt. Det var till att hitta något att använda som packning. Vi försökte med allt möjligt: papper, kartong, vaxduk. Det fungerade inte. Varje gång tog vi isär pumpen och provade. Till slut testade vi en bit av ett gummiband som jag har använt till träning. Det här fungerade! Vi kände oss riktigt nöjda med oss själva. Nu skulle vi ta oss till Porto Heli där vi visste att det fanns en skeppshandlare.

Porto Heli

Ingen vind, så vi gick för motor igen. I tre timmar. Visst var vi nervösa och kontrollerade i motorrummet hela tiden, men allt verkade helt i sin ordning. 

Vi blev visade till ett litet båtvarv där vi kunde beställa delar, som skulle skickas från Aten. Vi bestämde oss för att köpa nya delar till hela pumpen. Det skulle ta ett tag innan de kom. Tog en bild på deras ”Fika-rum” som såg mysigt ut.

Vi visste att John och Amber skulle befinna sig i Nafplio, längst in i bukten Argolikos Kolpos. Så vi bestämde oss för att segla dit. Det skulle bli vind.

Nafplio

Vi kryssade i fyra timmar innan vinden vände och vi fick en god slör. Vad härligt det var att segla!

 Vi förtöjde bakom ”Kings Ransom”, som är John och Amber´s båt. Det var kul att berätta för varandra vad som hänt sedan sist. De hade tagit vägen söder om Peloponnesos mens vi hade gått den andra vägen. Vi fick höra hårresande berättelser…

Nafplio har också en händelserik historia med många härskare. Det jag tyckte var extra intressant var att Nafplio var det nya Greklands huvudstad från 1828 till 1834 då Aten fick överta rollen. Längst upp på berget, med utsikt över staden, finns fortet Palamidi.

Det finns trappsteg ända upp och räknar man dom blir det 857 st. Det kändes allt i benen innan man var uppe.

På väg upp var det en fantastisk utsikt över området. Här syns fortet Bourtzi på en liten ö i inloppet till Nafplio.

Här kommer några fler utsiktsbilder.

Nu var det riktigt varmt och så här såg gräset ut nu.

Det fanns en fängelsehåla där man var tvungen att krypa in i. Kunde inte komma ut fort nog – riktigt klaustrofobiskt. Där överlevde man nog inte länge. Det kändes lättare att gå nerför trapporna, fast man fick ju akta knäna förstås.

Vi hyrde en bil för två dagar eftersom det var två platser vi ville utforska mer:   Epidauros och Olympia. Kostnaden var inte så farlig, €67.

Epidaurus

Epidaurus ligger 30 km nordöst om Nafplio och det var en upplevelse att köra bil i Grekland! Ögon i nacken är alltid bra att ha…   

 Epidaurus är en helgedom från 600 f.Kr. och tillägnad Asklepios, medicinens Gud, och var ett medicinskt centrum dit man vallfärdade för att få råd och behandling. I museet såg vi bl.a. instrument som använts. Helt otroligt!

Den antika amphiteatern är världsberömd då den är den mest välbevarade i Grekland. Än idag kan man uppleva föreställningar där akustiken är så bra att en viskning kan höras längst upp. 14000 besökare kan samtidigt njuta av skådespelet.

När vi gick omkring och tittade på sten, som Mike säger, träffade vi på Jim och Daphne från båten Quintessence. Vi träffade dom första gången i Malta och det var roligt att ses igen. De var också förtöjda i Nafplio, men hade tagit bussen upp.

På vägen tillbaka storhandlade vi i Lidl, alla seglares favoritaffär. Nu hade vi ju en bil att lasta in i. Det blev alla tunga varor som vatten, mjölk, m.m.

Olympia

Det skulle ta oss c:a sex timmar att ta oss till Olympia över bergen, så vi gav oss iväg tidigt. Vägarna varierade från mycket smala till motorväg. På motorvägen fick vi betala tull: 2,70 €. När vi kom upp i bergen såg de ut såhär. På bilden syns också byn Langadia.

I Langadia stannade vi och tog oss en kopp kaffe. Terrassen hängde över stupet och jag tänkte att den hänger nog kvar mens vi druckit upp.

Vi fortsatte vår färd.  Plötsligt blev det stopp och kö. Efter en stund fick vi reda på orsaken. Man transporterade ett hus! Det hade tagit ett tag för dom att navigera en kurva. Snart var trafiken igång igen och vi fortsatte vår färd.

När vi kom fram frågade vi efter parkeringsplatsen och en taxi chaufför pekade på sidan av vägen. Märkligt, tyckte vi, och parkerade en bra bit ifrån ingången.

Vi började med museet för att få mer kunskap om vad vi tittade på. Det var också hett ute, så vi passade på att vara inomhus i de luftkonditionerade rummen. Där såg vi bl.a. Praxiteles´ marmorstaty av Hermes (330 f.Kr.).  Varje gång jag ser dessa statyer blir jag förundrad över skickligheten hos hantverkaren. Tänk att skapa något så verklighetstroget. Objektet är gjort av sten – helt otroligt.

Det finns indikationer att det hölls spel här redan 1000 f.Kr. Dessa hölls för att hedra Hippodameia, kung Oinomaus dotter, och hennes make Pelops. Helt lokala spel från början som senare attraherade även andra städer i området. År 776 f.Kr. beslöt Iphitos, Elians ledare, att spelen skulle tillägnas Zeus. Det här blev den första Olympiaden vartefter spelen genomfördes vart fjärde år. Idrottare från alla Grekiska stater var välkomna och det förklarades en vapenvila under spelen. Vinnarens pris blev en krona gjord på olivkvistar från ett och samma träd som växte vilt, Kallistefano.

Spelen bestod också av andra ”grenar” än idrott, dvs. konstnärliga och litterära tävlingar fram till 393 e.Kr. då Theodosios I förbjöd spelen.

År 1896, återupplivades spelen igen där de hade börjat, nämligen i Grekland. Ansvarig var den franska historikern och utbildaren Pierre de Coubertin. Sedan dess har spelen genomförts vart fjärde år och den Olympiska elden har hämtats från Olympia i Grekland.  Här en bild på en del av den Olympiska byn som tog hand om alla tävlande.

Själva ”tunneln” till Stadion där alla idrottsmän gick igenom. Man kunde känna historiens vingslag…

På tal om vingslag så satte vi oss ned för att vila i skuggan av några träd. Där hörde vi, som vi brukade, cikador. De låter lite som gräshoppor, men det är ett kontinuerligt ljud.  Om ni vill höra ljudet gå in på: http://en.wikipedia.org/wiki/cicada

Klicka nu på ”Cicadas in Greece”

Vi har försökt att få syn på en länge om vi nu inte skulle kunna fotografera en. Plötsligt såg jag en på en trädstam. Jag tog ett kort och trodde inte att det skulle bli något. Jag blev riktigt glad när jag såg resultatet.

Nu var det dags att åka tillbaka och vi hade sex timmar framför oss. På serpentinvägen i bergen mötte vi en lastbil. Vi hade precis kommit igenom en kurva och var tvungna att backa då det fanns mer plats för möte just vid kurvan. Vi var ytterst och backade. Det fanns inga räcken. Om jag var nervös? Gissa!

Vi kunde med gott samvete rapportera att det inte fanns några skråmor på bilen när vi lämnade tillbaka den. Nu skulle Jim och Daphne hyra samma bil. Nästa dag gav vi oss iväg igen.

Kiveri

På andra sidan bukten fanns ett litet samhälle som hette Kiveri. Vi ankrade och låg på svaj en natt och fortsatte nästa dag, då natten minst sagt varit obekväm.

Kokkani

På morgonen hissade vi segel och fick en härlig seglats till Kokkani viken, som ligger nedanför Kranidi. Vi stannade här bara en natt för vi hade sagt att vi skulle hämta delarna till vattenpumpen nästkommande dag.

Porto Heli

Ja, då var vi tillbaka igen. Delarna var framme och det kändes gott att hämta dom. Vi låg på svaj ute i viken och tänkte ta gummibåten in. Det var en bra bit in och eftersom vi hade en ny utombordare var det lika bra att använda den. Men den läckte bensin överallt! Det blev till att plocka isär den och se vad som var fel. Vi tog ut tanken och kunde konstatera att flänsen till tanken hängde på en tråd. Vi fick ro in och beställa en ny bensintank – som skulle beställas från Aten. Och skulle inte komma förrän om några dagar. Så vi beställde och lyfte ankare och tog oss tillbaka till Kokkani viken.

Kokkani

Den här viken är ljuvlig. Ankaret sitter som berget, det är lugnt och ingen disco-musik. Emellanåt såg vi de stora Careta Careta sköldpaddorna simma förbi. Mike bytte ut alla delar i havsvattenpumpen och vi kunde nästan höra motorn säga  ”Aaah!”. Vi märkte faktiskt en stor skillnad i motorns effekt. Efter fyra dagar, då vi putsade och vaxade båten igen, var vi på väg mot Porto Heli.

Porto Heli

Vi hämtade upp den nya bensintanken till utombordsmotorn, som nu också fungerade som den skulle.

 Nu skulle det väl inte hända något mer med våra motorer … eller?

Vi låg och väntade på att Meltemin (den rådande nord-ostliga vinden ) skulle mojna så pass att det blev en behaglig överfart till Milos i det Egeiska Havet. En etapp på c:a 14 timmar.  En dag fick vi se Quintessence med Jim och Daphne komma ”inhaltande”. De kunde inte använda sin propeller alls. I den skyddade viken i Porto Heli fick Jim ”bogsera” sin båt med dingen. De ankrade inte långt ifrån oss.

Efter många turer och kontakter på olika håll fick de bokat plats vid Kokkani varvet. Det enda sättet de kunde ta sig dit var att segla. Då de har en stor och tung båt behövde de en hel del vind. Vi erbjöd oss att följa med som följebåt om det skulle hända något. Nu fick vi se hur riktiga proffs seglade iväg från en ankringsplats och ut. Det var en vacker syn.

Kokkani

Vind fick vi så det räckte! Det blåste upp till 17 m/s, men allt gick bra och vi var tillbaka i Kokkani. På kvällen blev vi inbjudna till middag på Quintessence. En mycket trevlig kväll som vi tackar för!

Nästa kväll blev vi bjudna till Göran och Kerstins båt, s/y Kyoung Sook, för utbyte av böcker och erfarenheter. Tack för trevlig samvaro och en god G&T.

På morgonen när vi gav oss iväg tog vi den här bilden på Quintessence.

Porto Heli

Vi börjar känna igen den här vägen! Nu stannade vi bara en dag för att bunkra upp inför färden till Milos i det Egeiska Havet.

Egeiska havet – Cykladerna

Den tredje augusti lättade vi ankar på eftermiddagen. Vi planerade en nattsegling så att vi skulle vara framme i dagsljus i Milos. Jag såg fram emot mitt nattpass och hoppades på liknande upplevelser som på Joniska havet.

Meltemivinden hade blåst hårt i flera dagar så vågorna var höga. Nu hade vi ingen vind alls och gick för motor. Vi korkskruvs- rullade fram. Såhär var det hela natten. Det kändes som om alla Greklands kryssningsfartyg och handelsfartyg var ute. Det gällde att inte komma i vägen för dom. När vi väl kom fram till Milos var vi helt slut båda två. Vid flera tillfällen hade vi hjälpts åt att tolka radar och olika navigeringsljus. Klockan var 05.50 då vi ankrade och åt vår frukost.   Då började disco-musiken i högtalare över hela viken. Är detta möjligt tänkte vi. Efter frukost lättade vi ankar igen och gick på jakt efter en lugn vik. Nu låg sjön kav lugn.

Vid 09.40 hittade vi en vik på ön Kimolos norr om Milos och ankrade. Nu var vi rejält trötta och gick och la oss. Då hörde vi en åsna på stranden … Iiiiioooooh! Iiiiiioooh! Vi somnade till slut.

Nästa morgon gav vi oss iväg mot ön Thira eller Santorini som den också kallas. Först passerade vi denna lilla klippö norr om Milos. Passagen tog drygt tio timmar.

Vi hade varit ute ett tag när dimman sänkte sig över oss. Min mardröm har alltid varit dimma. Att inte kunna se vad som finns därute. Radarn var som en skänk från ovan (glad att vi köpt en!). Så där satt vi med öronen på helspänn och ögonen fastklistrade på radarn. Det klarnade inte upp förrän på eftermiddagen.

 Santorini

När vi närmade oss Santorini såg det ut som om det var snö på bergstopparna. När vi kom närmare visade det sig att det var bebyggelse. Det var en mäktig känsla att segla in i en vulkan.

Flera tusen år sedan fanns det en ö som – enligt Herodotos – p.g.a. sin form kallades Strongili (den runda) i Egeiska havet.. Högst upp på denna ö fanns en vulkan som i olika perioder var aktiv. Kring 1650 f.Kr. inträffade dess största aktivitet. Srongili splittrades och en stor del av ön sjönk ned i havet. Kvar av ön blev Santorini, ön Therasia och den obebodda ön Aspronisi. Hålrummet fylldes av havsvatten och på så sätt bildades det en bäcken/sänka som internationellt kallas för ”kaldera”.  I mitten på denna kaldera finns de små öarna Palia och Nea Kameni som bildats under senare tid. Enligt olika teorier/utforskningar bildades det en tsunami vid utbrottet 1650 f.Kr. som svepte in över norra Kreta med sin 10m höga flodvåg.

Det var kväll och vi puttrade runt i kalderan för att hitta en ankringsplats. Vi tog oss till Fira (huvudstaden), men hittade inte en säker plats där.  Här fanns det stora kryssningsfartyg som väntade på att passagerarna skulle komma tillbaka från sin sightseeing. De förflyttar sig nattetid till andra sevärda platser – som vi vet!

Vi gick förbi Nea Kameni som lyste svart med sin vulkaniska massa.

Kalderan har en yta på 82,5 km² och det började bli nervöst när vi for från en plats till en annan och inte kunde ankra. Väggarna stupar rakt ner och det är 300-390m djupt. Vårt ankare går till 50m djup… Till sist fick vi förtöjt på en boj vid byn Ia. Skönt, för det började bli mörkt.

Här stannade vi bara över natten innan vi fortsatte till marinan i Vlikadha på utsidan av ön. På bilden ser man en genomskärning av marken där de olika vulkaniska lagren syns tydligt. Ovanpå alla försteningar finns pimpsten och theraisk jord (aska) av en tjocklek som når 40 m. Man räknar med att 2 milj. ton pimpsten och theraisk jord har exporterats varje år tills nyligen. Nu består den ekonomiska basen utav turism. Det bor ett äldre par med en hund i det lilla huset längst ner. De är tydligen inte bekymrade över eventuella jordras…

Innan ljuset försvann såg vi den här Guletten glida in i kalderan.

…sedan gick månen upp över bergen

Det tog oss två timmar att ta oss till Vlikadha marina från nordsidan på kalderan till södra utsidan på ön. Det var den mest hårresande etappen jag gjort hittills! Tre meter höga vågor från sidan vilket gjorde att vi rullade en hel del. Väl framme var det lugnt och skönt med tillgång till el, vatten och Internet. Här låg vi fint. Bilden från ett senare tillfälle.

Nu passade vi på att tvätta. För själva tvätten behövs inte mycket vatten – det är sköljningen som tar mycket. Kunde inte låta bli att ta den här bilden på en promenad.

En dag missade vi bussen till nästa stad som skulle vara 3 km bort. Äsch, vi tar och går dit – tänkte vi. Det var säkert en mil! På vägen dit gick vi förbi det här startade huset. Sådana här hade vi sett förut.

 Vi gick också förbi dessa vinrankor. Men så ser de väl inte ut? Jodå, här gör de det. Santoriniborna har alltid beskurit sina vinrankor kraftigt och gör det än idag och för att skydda rankorna mot den hårda vinden lindas stammarna. Vingårdarna är berömda och ger de santoriniska vinerna Brousko, Nichteri, Malavazia, Visanto och det söta Mezzo.

Efter att ha handlat stod vi vid vägkanten och såg bussen köra förbi. Vi började traska tillbaka. Vi hade gått en bra bit när en bil stannade och frågade om vi var på väg till Vlikadha? Lättnaden var stor när vi satte oss i bilen. Hade vi verkligen gått så långt?

Nästa dag tog vi bussen in till huvudstaden Thira för att turista. Staden är verkligen anpassad till turister! Små gränder fanns med affärer överallt med allt möjligt till salu. Turistvaror, som vi säger.

Vi tog linbanan nedför sluttningen istället för att rida på en åsna. Stigen zick-zackade på berget där åsnor och människor kämpade uppför.

En bild på hamnen.

Utsikten över kalderan var hisnande vacker.

Det arkeologiska museet i Thira är väl värt ett besök och där finns många fina objekt från utgrävningarna på ön. Tack Daphne för tipset.

Förutom vin produceras också Fava, som är gjort på en slags ärtor som blir till en gammal traditionell rätt Tomater började odlas kring 1920. Visserligen är de ganska små, men välsmakande. Den vita auberginen är också typisk för ön. Vi testar många, för oss, nya grönsaker och experimenterar med maten. Gott!

När vi var inne i Kalderan såg vi detta moln bildas framför ögonen på oss. Fascinerande. Det var inte nederbörd som kom ner från molnet – det var ”nederbörd” som for upp och bildade molnet.

Vi stannade åtta dagar på Santorini och väntade på att Meltemin skulle mojna, så att vi kunde fortsätta vår färd. När det väl blev några dagars respit fick vi en härlig seglats till Astypalaea, som tog 12 timmar.

Astypalaea

Det här är en av de tolv öar som kallas för Dodecanese och ligger närmast Cykladerna. Ön är känd för sina sandstränder och sin stora festival den 15 augusti tillägnad den katolska högtiden ”Jungfru Marias upptagning till himmelen”. Vi var här den 14 augusti, men valde att fortsätta nästa dag mot Kos. Vi visste att vinden skulle friska på igen den 16:e.

Kos

Vi hade en hel del vind och den kom från precis rätt håll, dvs. nordostlig. Så vi hade en bidevind för babords halsar med Bft 6-7, dvs. omkring 15 m/s. Vågorna var 2-3m höga. (När jag väl vant mig vid båtens rörelser var det OK) Överfarten tog 7 ½ timma. Den här gången fick vi sällskap av en stor delfin en bit på vägen – lika fascinerande varje gång!

Vi tog oss inte in till den stora turistorten Kos, som ligger på andra sidan ön. Vår plan var att fortsätta längs med öarna mot Rodhos. Dessutom tyckte Mike att han tittat tillräckligt mycket på sten så att det räckte för ett tag. Men det som är intressant är att Kos är mest känd för att vara den ö där Hippokrates, medicinens fader, är född. Det finns mycket att titta på…

I Astypalea märkte vi att det hade skvätt olja i motorrummet. Eftersom det var god vind tog vi oss till Kos trots denna upptäckt. Väl där började en felsökning igen. Till slut kom vi fram till följande: Bulten som håller propelleraxeln på plats var av på två ställen! Propelleraxeln är kopplad till växellådan och det var därifrån oljan kom. Olika tankar snurrade i huvudet…  Vi tog oss till byn och skaffade oss nya bultar som vi fixade.  

På vägen dit såg vi det här fina granatäppelträdet.

Nu skulle det väl inte hända något mer med vår motor … eller?

Tilos

Vi började närma oss Rodhos och gick in till ön Tilos c:a 40 NM därifrån. Här tänkte vi stanna en längre tid innan vi mötte upp med Sarah, vår yngsta dotter, som skulle semestra i Rodhos. Själva ön såg väldigt karg ut när vi närmade oss.

Men samhället Livhadi var rent och fint med planterade växter och träd. Hamnen var liten och vi lyckades få en plats. Det har sina fördelar att vara liten, som sagt.

Vattnet var kristallklart…

…och vi badade längs den långa stranden, som inte bestod av sand men småsten. Våra inköpta simskor kom väl till pass.

Fantastiska hibiscusplanteringar pyntade promenaden längs stranden.

På torget fanns uteserveringar där man kunde sitta i kvällens svalka och äta och dricka gott.

En dag kom läkarmottagningen in i hamn och vi såg många ortsbor gå in…

 Hit kan vi tänka oss att återvända.

Rodhos

Överfarten från Tilos till Rodhos stad var minst sagt blåsig. Revade segel. Det blåser för det mesta vid Rodhos udde, vilket turister tycker är skönt för annars vore det oumbärligt med hettan. Vi tog oss in till Mandraki marina. De platser som var tomma var reserverade, så vi fick leta plats någon annanstans.

Nästa vik Limin Emborikos var reserverad till stora segel- och motorbåtar, så vi fortsatte till Limin Akandia. Längst in fanns grundare vatten dit de stora kryssningsfartygen inte gick. Vi ankrade och hade inga problem med fästet. Lika bra det, eftersom vinden friskade på rejält under veckan vi var där. Tro det eller ej – men här stoppade jag i mig sjösjukepiller!

Det finns en påbörjad marina, som skall kallas för Rhodes Marina. För tillfället finns det bara en vågbrytare. Vi frågade när den skulle bli färdig. Svaret blev: ”Det skall Gudarna veta. Arbetet har pågått i 10 år!”

Det var roligt att träffa Sarah och kompisen Therese som var här på semester.

Själva föredrar vi lite mer avskilda badplatser… Vi kanske börjar bli gamla?

På Rodhos finns det mycket sten att titta på om man vill. Vi valde att se oss omkring i ”Gamla Sta´n” och promenera runt hamnområdet. Platsen var väldigt turistinriktad med allt vad det innebär…

Det är sagt att det tillverkades ett stort monument i jätteformat, över 30m högt, föreställande solguden Helios, som stod över hamninloppet. Teorierna är många om förekomsten av den och var den stod. Den skulle ha varit färdig 282 f.Kr. efter att ha tagit 12 år tillverka. Den försvann spårlöst, men det finns vittnesbörd från tiden att den existerat.

Idag pyntar två bronsstatyer föreställande hjortar hamninloppet.

Historien har varit brokig, liksom överallt i området. 1291 hamnade Johanniterordern på Rhodos och härskade i c:a 200 år. Stormästarens palats är en ståtlig byggnad som har stått pall för tidens tand. Som vi vet hamnade de så småningom på Malta…

Murarna som omringade staden hade en perimeter på 4 km och sju portar.

Det var hett och vi stannade ofta för att fylla på med vätska. Hibiskusen blommade vackert.

Vi passade på att konstruera en ny dusch. I en trädgårdsaffär köpte vi en besprutningspump. Med ett duschhuvud fungerar den perfekt.

Vi vinkade av flickorna som flög tillbaka till Sverige och styrde kosan mot Lindos.

Lindos

I Lindos stannade vi i nio dagar och hade ”semester”. Hela platsen var lugn och senare hörde vi den kallas för ”Den lugna viken”.  Enligt mytologin var det solguden Helios sonson, Lindos, som koloniserade platsen. Därav namnet. Aposteln Paulus skall också ha besökt Lindos år 57 e.Kr.

Fortet som dominerar över byn kom till under Johanniterorderns tid och blev ett administrativt och juridiskt centrum. 12 riddare huserade där. Mellan de vita husen finns smala gränder där idag turister trängs med åsnor som transporterar folk upp till fortet.

Beläggningen i gränderna bestod av småsten som stod på kant och bildade fina mönster. Vackert, men halt.

 Nu var det dags att ta oss över till Turkiet, men först skulle vi stanna natten i Rhodos. Vi ankrade på samma plats som tidigare.

Turkiet

Det blev fin segling över till Turkiet och Marmaris, som var en inklareringshamn. Det vi noterade var hur rent allt var, ordning och reda och fina fungerande duschar. Vi fick vandra fram och tillbaka med våra dokument till olika instanser för att få våra stämplar och en ”Transit log” eller transittillstånd. Nu kunde vi inte använda våra Euro längre utan det var turkiska Lira som gällde. När vi väl fått våra papper i ordning for vi vidare. Marmaris återkommer vi till nästa år med bilder m.m.

Skillnaden i naturen, jämfört med Cykladerna, var att det var så mycket grönare. I den lilla viken vi ankrade böljade sig bergen gröna jämte vattnet. Våra grannar blev ”Gulet”-skeppen där turister från olika länder fick smak på sjöliv samtidigt som de var på semester.

De ljusgröna ”bulliga” träden är barrträd med långa barr. Trädet som heter Aleppotall, Pinus halepensi, utbreder sig över hela Medelhavsområdet. Den växer vilt och planteras även som vindskydd och markbindare. Den finns också bland bergen, en växtplats som förknippas med gudinnan Rhea, enligt grekisk mythologi, dotter till Uranos och mor till Zeus. Den anses därför vara en länk mellan himmel och jord. Kådan från trädet sätts till vin och får en kärv smak av terpentin. Vinet kallas för retsina.

 Här fanns en åsna på stranden också. Den väsnades inte särskilt mycket…

Plötsligt hör vi folk hojta från Guletten ”Windy, Windy!!!” En av våra madrasser som vi lagt ut för vädring hade blåst bort och flöt mot land. När jag kikade upp ur ruffen säger Mike: ”Din madrass har flugit bort och ligger och skvalpar mot strand”. Vadå min madrass??!! De är precis likadana! Hursomhelst fick vi tillbaka den och den torkade snabbt i värmen. Nu var min madrass sköljd, fräsch och fin.

.Nästa uppehåll blev Fethiye, som också är en inklareringshamn och en större ort. Vi bunkrade upp med mat och förnödenheter innan vi fortsatte vår färd igen. Kameran tog en vilopaus här också

Längre ner längs kusten vid en vik där vi skulle ankra skulle vi antingen igenom några skär eller ta oss runt. När vi såg att kardinalmärket faktiskt stod på skäret och inte i vattnet, valde vi att gå runt. Bilden är suddig då det är taget på långt håll och inzoomat. Vi ville inte gå i närheten alls.

Hamnen i Kas var liten och det blev lite kaotiskt när alla skulle in, både stora som små. Vi hjälptes åt att få plats och allt gick bra.

Samhället såg nytt och fräscht ut när vi promenerade omkring. Vi såg många hus som såg ut såhär.

Simena och Ücagiz-viken

Som kontrast såg vi det här huset i Simena mittemot Kekkova ön.

Innanför Kekkovaön finns en otroligt vacker bukt mot fastlandet där det lilla samhället Ücagiz och ruinstaden Theimussa med sina välbevarade gravstenar finns.

Det finns inte mycket som kan tidsbestämma Teimussa, men man har hittat inskriptioner på stenarna som är typiska för 300-talet f.Kr. Det har förekommit en sänkning av landmassan i detta område och ruiner finns under vattenytan

Vi vandrade över bergknallen till andra sidan där byn Simena låg. På vägen dit såg vi flera gravstenar av samma typ. Ställde mig bredvid så att ni kan se storleksperspektivet. Man förundras över hur dessa enorma stenblock förflyttades. I bakgrunden ett stort och väldigt gammalt olivträd.

Simena är en liten ort där den lokala befolkningen idag ägnar sig åt fiske och turism. Simena och Kekkova är kända som den ”Sjunkna staden”, då det finns ruiner under vattenytan. Här köpte vi kyckling till kvällens måltid – två frysta filéer till en kostnad av TL7,25 (TL1 =  c:a 5 SEK eller £0,40)

Vi stannade i den här bukten i sex dagar och njöt av tillvaron. Simmade och läste och njöt av att ”bara vara”.

Finike

Etappen till Finike tog bara 3 tim 20min och var ett kort hopp.

Nu kände vi att vi var mogna att stanna upp inför vinterhalvåret. Marinan är precis lagom stor och Finike är inte en typisk turistort. Vi hade redan bokat en plats och betalade nu resten av avgiften för de nästkommande sju månaderna, €985 inkl. el, vatten och Internet för vår båt.

Servicehuset som huserar duschar/toaletter, tvättinrättning och handfat, där man själv kan tvätta för hand, såg ny och fräsch ut. Jämte denna byggnad fanns plats för att tvätta segel. Suveränt!

Plats för segeltvätt.

Seglarna har också ett eget klubbhus, The Porthole, där man har olika aktiviteter samt där det finns ett fint utbytesbibliotek.

Promenerar man in mot byn går man förbi Mustafa Kemal Atatürk Parken som har enastående fikusträd och andra exotiska växter.

Finike är känd för sina apelsinodlingar, vilket också märks på skyltar och monument. Inte minst denna, som vi kallar, ”The Big Orange”. Man har ju hört talas om ”The Big Apple”…

Så, första intrycken av Finike har varit enbart positiva och mer rapporter kommer så småningom.

Sammanfattningsvis

Sommaren har varit full av upplevelser och lärdomar. Vi har träffat mycket folk, både seglare och andra. Vi har definitivt sett mycket sten! Lärt oss om historiska platser och kulturer och därigenom fått större förståelse för olika nationaliteter.

Vi har också fått mer insikt om oss själva och om vad vi kan åstadkomma i olika situationer. Inte minst genom sagan om vår motor. Efter reparationen i Kos höll den ända ner till Finike. Fungerade riktigt bra, t.o.m.!

Nu har jag kikat lite i böcker om Turkiet och det ser ut att bli en riktigt fascinerande vinter!

 Tills vi hörs igen – simma lugnt!