Från Darsena Traiano/Fiumicino till Malta

Nu är vi framme vid vår vinterplats i Malta och har gjort oss hemmastadda i närområdet med mataffärer och allt annat vi behöver. Malta är en fantastisk ö med mycket historia och kultur som vi skall utforska och berätta mer om innan vi ger oss av på nya äventyr.

 Etappen från Fiumicino till Malta tog oss 42 dagar och var 879 nautiska mil lång. Vi har blivit mer och mer hemmastadda i Windy och stuvat om och ändrat på saker allteftersom vi hittat bättre och mer praktiska lösningar. Det märkliga är att varje gång vi stuvat om har vi fått mer plats i båten… Skräp har vi varit noga med att göra oss av med på lämpligt sätt. Och det är inte att kasta det överbord!

 Generellt har vi upplevt att ju längre söderut vi kommit så har folk inte brytt sig om sin miljö. Undantag finns naturligtvis. I Italien upptäckte vi att människor är mycket vackra, klädda i senaste mode, har de senaste bilarna och självklart mobiltelefoner. Samtidigt går de mycket försiktigt på sin kvällspromenad för att inte förstöra sina skor i ”skiten”. En familj satt och fiskade på en stenpir och det gladde mig att se kvinnan samla in allt skräp i en bärkasse, knyta en knut i den och … sedan kastade hon kassen i havet! Havet är fullt med skräp och då inte minst PET-flaskor i olika storlekar. Här har vi alla ett stort ansvar att förbättra vår gemensamma miljö.

 Men nu till våra upplevelser under den här etappen:

Italienska fastlandet

Den 7 augusti tog vi farväl av Vincenzo, vår trevliga värd i Darsena Traiano. Men innan dess gjorde vi en utflykt till Rom. Det kändes tryggt att kunna lämna båten och veta att Vincenzo höll ett vakande öga på den. Han satt vid bryggorna hela dagarna och höll vakt.

Vi blev förvånade över kostnaden att ta oss in till Rom. Vi tog bussen till Ostia Lido Nord där vi tog Metron in till centrum. Bussresan som varade i c:a en halv timma kostade ingenting och Metron, som tog ungefär lika lång tid, kostade oss €1 vardera. När vi kom ut ur Metron stod vi precis utanför Colosseum.

Colosseum, som egentligen heter ”Anfiteatro Flavio” påbörjades år 72 av kejsaren Vespasian och blev färdigt under hans son Titus tid år 80. Byggnaden kunde rymma mer än 70 000 personer och varje nivå bestod av 80st valv. Tanken går osökt till dagens stora fotbollsstadion där tusentals supportrar stöder sina lag.(Heja Elfsborg!) Fast under Colosseums storhetstid var det lite andra tävlingar som rådde… Bygget är fascinerande.

Efter att ha vandrat omkring i gassande solsken ett tag gjorde sig magen påmind och vi var på jakt efter en restaurang. Denna trevliga restaurang hittade vi på en liten gata bakom Colosseum där vi åt en god lasagne med gott vin till. Solfjädern som inköptes bland alla turiststånd kom väl till pass.

Nästa sevärdhet vi ville se var Fontana di Trevi, men innan dess kom vi förbi Pantheon. Pantheon är det enda hedniska tempel som är nästan intakt i Rom. Det byggdes på uppdrag av Consul Agrippa år 27 f.Kr. och var tillägnat de kejserliga Gudarna. Efter en brand byggdes templet upp igen mellan 117 och 125 e.Kr. Idag kan man hitta berömda personers gravar här, som t.ex. Raffaello och Italiens kungar. Vi fortsatte på vår promenad…

Vi genade mellan några byggnader och kom fram till Gepettos snickarverkstad och vem sitter inte utanför om inte Pinocchio! Han var väldigt tystlåten den här dagen och hade inte mycket att berätta, så näsan växte inte alls. Det såg ut som om Gepetto hade jobbat på en bror till Pinocchio som var redo för en cykeltur.

Vi läste och läste vår karta men det verkade vara svårt att hitta till fontänen. Snacka om navigation! Vi kom fram till detta stora monument till Victor Emmanuel II som byggdes av Giuseppe Sacconi för att fira enandet av Italien 1870. Bygget startade 1850 och invigdes 1911. Den okände soldatens grav finns här. Nu upptäckte vi att anvisningarna på vår karta var tvärtemot – om vi läste höger så gick vi i verkligheten till vänster. Det fanns många turister runtomkring oss som kliade sig i huvudet. Nu tog det inte lång tid att hitta fontänen.

Min sinnebild av Fontana di Trevi var en stor fontän med mycket utrymme runtomkring och Anita Ekberg plaskande omkring i den. Nu trängdes det turister överallt mellan husen och när en man tog av sig skjortan för att svalka sig kom genast en visslande polis och bad honom ta på sig igen. Anita såg vi inte skymten av, men fontänen i sig är ett fantastiskt konstverk som skapats av arkitekten Salvi (1735) och dekorerats av flera konstnärer från Berninis ”skola”. Det är sagt att om man kastar i ett mynt kommer man att återvända till Rom…

Nu kände vi för att återvända till Windy efter en svettig och tröttsam men intressant dag. Först besökte vi en bokhandel och köpte lite mer böcker. Resan tillbaka gick lika smärtfritt och kostnaden var densamma. Helhetsintrycket av dagen var att vart man än vände sig såg man spår av historien och ruiner fanns överallt. En fantastisk historia som man lätt skulle kunna fördjupa sig i.

Vi planerade att dela upp Italiens kustremsa i lagom stora etapper och om platserna såg intressanta ut, stanna lite längre och utforska dessa mer. Nästa etappmål blev Anzio. Vi hade lite vind, men inte mycket, så vi motorseglade i strålande solsken. Det var fortfarande gassande varmt, men ute på vattnet fläktade det skönt.

Gästhamnen som beskrevs i pilotboken visade sig vara helt privat. Det gick inte att stanna där – ens för en natt, så vi tog oss till den kommunala kajen. Här var det gratis, men vi var tvungna att rapportera in till hamnmyndigheten. Inga problem.  Efter en lugn natt kastade vi loss och såg fram emot etappen till Ventotene.

Hamninloppet till Anzio är väl markerat med en grön boj och piren som går ut mot havet likaväl på det elektroniska sjökortet som ute på vattnet. Det som inte var markerat någonstans var de sandbankar som fanns där…  Så där stod jag vid rodret mens Mike gjorde fast akterankaret och vi gjorde hyfsad fart mitt i ”kanalen”.  Och gick rakt in i en sandbank. Båten stannade bom stopp – men, det gjorde inte jag. Jag dämpade min flygtur med armen kring storskotet så jag inte flög ner genom ruffingången. Men slog mig gul och blå på sittbrunnslocket. Lyckligtvis inga ben brutna. Det värsta som hände var att jag fläkte upp huden på insidan av armen. Båten klarade sig fint, tack och lov. Uppskakade backade vi, styrde mot den gröna bojen, fastnade nästan igen men kom loss och var ute ur hamninloppet. Så om ni tar er till Anzio – håll er så nära den gröna som möjligt!

Den utlovade NE vinden kom från SE istället så vi hade den rakt i nosen. Efter att ha kryssat i sju timmar bestämde vi oss för att sätta på motorn och styra kosan mot Circeo istället för Ventotene. Jag började känna mig rätt mörbultad vid det här laget och såg fram emot lite vila.

Circeo, som är ett berg, ser ut som en ö på håll och vi fick kontrollera flera gånger att vi verkligen var där vi trodde att vi var. Circeo har tidigare faktiskt varit en ö och enligt Plinius och Ovidio så var Circeo ett Heligt Berg där människor byggde ett tempel till Sol-dotterns ära. Gästhamnen låg runt hörnet…

Det är en mycket smal ränna in mellan sandbankarna till Circeo – men den är väl utmärkt. Inga problem alls. Människor rörde sig bland båtarna på bryggorna, men ingen svarade på vårt anrop på VHF:en eller anvisade oss någon plats. Vi såg en ledig plats och tog den. När vi förtöjt gick vi på jakt efter hamnkontoret. De vi frågade visste inte var det fanns. Märkligt, tyckte vi… När vi väl hittade det fick vi reda på att en natt skulle kosta €60, inkl. el och vatten. Vi baxnade och reagerade starkt, vilket inte var uppskattat. Dusch/toalett tyckte vi var undermåliga när vi väl kom in (låst på kvällen). Vi bestämde oss för att stanna en natt i alla fall.

Nästa dag kände jag genast att jag inte var i form att fortsätta vår resa. Vi behövde stanna minst en dag till. Det sved att betala ytterligare €60. Jag kände mig stel och det värkte överallt. Så vad gör man då? Jo, man tar ut tvätten på en promenad! Vi packade vår tvätt, som Mike bar, och gick på jakt efter en tvättomat. Vi blev hänvisade till det ena stället efter det andra och till slut var det en kvinna som sa´ att det inte fanns någon i det samhälle vi befann oss i utan bara i nästa stad.

Promenaden gjorde gott i kroppen och vi fick se vackra vyer. Tvätten tog vi tillbaka till båten där Mike tvättade den för hand, mens jag vårdade mina skador. Circeo är mycket vackert och historien är intressant.  Här finns ruiner från den Romerska tiden och framåt. Tempelriddarna och de stora påvliga familjerna Caetani, Orsini och Borgia har också huserat här. Det finns museum med fossiler från Neanderthalare som bott i Circeos grottor. Nu nöjde vi oss med att stanna två nätter här eftersom det var så dyrt – annars hade vi nog stannat längre och utforskat mer.

Nästa dag blev en solig och vindstilla dag då vi styrde kosan mot Ventotene. Vi gjorde hela etappen på motor med autopiloten på. Mike satt i fören och svalkade fötterna mens jag viftade med solfjädern över min arm som inte ville läka. Det var c:a  +35^o C så jag höll armen i skuggan så mycket som möjligt utan bandage och ”luftade” så att såret skulle torka ut. Det tog ungefär en vecka. Det värsta var att inte kunna bada…

Ventotene är en liten ö 30NM från Circeo och genom att gå hit undviker man bukten Golfo di Gaeta. Ön är liten med en hamn som Romarna högg ur berget. Platsen är populär med båtar från olika länder. På fastlandet var vi ofta ensamma som utländska gäster i hamnarna. Utanför Ventotenes hamn låg det ett stort antal båtar på svaj. Vi blev erbjudna en plats längs med en mur i hamnen, utan tillgång till vatten, el, m.m. för €50. Denna plats tackade vi hövligt nej till och la´ oss på svaj med alla de andra.

Det var roligt att se andra ”utländska” seglare och det verkade som om Ventotene var en rastplats innan man for vidare. Nästa dag var det stora dyningar på havet och både Mike och jag kände suget i magen. Så vi klarade av frukosten snabbt och gav oss iväg.

Det blåste en bra bris så vi hissade seglen och riggade vindrodret. Notering i loggboken: ”Allt fungerar perfekt och vi sitter här och tänker: Det här är livet det!” Fören var nu riktad mot Capri där vi ämnade stanna – oavsett kostnad – se oss omkring, gå på restaurang osv. Vi planerade med andra ord en ”romantisk” kväll…

Ön såg mer bebodd ut och trafiken in i hamnen var stor.  När vi kom närmare såg vi färjorna avlösa varandra med stort svall rakt in i gästhamnen. Vi såg en båt på svaj utanför och tittade närmare på platsen. Lika mycket svall där. Efter lite diskuterande beslöt vi oss för att fortsätta vidare.

Besvikna var vi allt, men det såg inte så roligt ut. Senare har vi fått höra från andra att Capri är mycket dyrt.

Vi fortsatte mot Amalfi. Naturen var storslagen med grön växtlighet på bergen. När vi kom närmare såg vi att det var citronträd som växte på terrasser längs med sluttningen. Husen i Amalfi såg ut att klänga sig fast på de branta klippväggarna.

Hamnen var proppfull med båtar och flera som köade för att få bränsle. Vi la oss på svaj utanför. När vi hade ankrat såg vi att vi lagt oss utanför en restaurang. Nu var vi beredda på ”dunka dunka” halva natten. Solen gick ner och belysningen på land kom gradvis på som blinkande stjärnor. Nu började musiken på restaurangen. Döm om vår förvåning när vi hör en kvinnoröst sjunga ”O sole mio”, ”That´s amore” och andra pärlor. Det kändes faktiskt väldigt romantiskt…

Nu var det dags att proviantera igen och detta gjorde vi i Agropoli. Överfarten från Amalfi gick smidigt – dock utan vind. Hamnen bestod av många bryggor som visade sig vara privata. Varje brygga tillhörde en båtklubb och efter att ha provat tre stycken fick vi plats. Kostnaden var €30 och vi hade tillgång till el och vatten. På en liten sträcka av piren kunde man ligga gratis, men det fanns inga faciliteter (som vi kunde se). Våra värdar på bryggan var mycket vänliga och hjälpsamma och kunde inte göra nog för oss. Vi kände oss mycket välkomna.

Mens vi väntade på att affärerna skulle öppna igen efter siestan gick vi runt i samhället. Den här fontänen såg vi i en vacker park. Vi passade på att smaka på den italienska glassen och kunde konstatera att den är så god som det sägs.

Efter att ha tankat gav vi oss iväg igen. Det var en strålande dag med solsken och ingen vind. Mens vi satt i sittbrunnen och spanade ut över vattnet tyckte vi att det var märkligt att vi inte sett något marint liv på länge. Fisk såg vi igen vid Mondello Bay på Siciliens nordkust. Vi beundrade de enorma bergen längs med denna kustremsa som skiljde sig från norra Italiens sandstränder.

När vi kommit så långt som till Golfo di Policastro började det blåsa. Här hade vi tänkt ta av till Sapri. Nu hissade vi seglen istället och njöt av varje minut. Vi bestämde oss ganska snabbt att fortsätta längs med kusten mot Vibo och ta vara på den vind som fanns. Ytterligare 72 NM vilket skulle innebära en nattsegling. Vinden varade i c:a fyra timmar… sedan kom motorn på igen. Nattpasset var lika fantastiskt som tidigare och man hann tänka en hel del där man satt under stjärnorna… Vi anlände Vibo kl. 08.15 den 14 augusti.          

Marinan Stella del Sud var mycket proffsigt skött och det fanns hjälpsam personal på bryggorna. De €50 som vi betalade för en natt kändes att det var det värt. Helst skulle vi betala mindre, naturligtvis, men det sved inte lika mycket som i Circeo. Samhället Vibo var däremot bland det smutsigaste vi sett. Vi träffade på trevliga seglare från England på båten ”Maud” som skall till Grekland nästa år. Får se om vi stöter på dom…

Aeoliska Öarna

Efter att ha kontrollerat väderrapporten nästa dag satte vi kurs mot Stromboli, Aeoliska öarna. I pilotboken läste vi om en vik där vi planerade att ligga på svaj en natt. Prognosen var måttlig vind med ökande nästa dag. Väderrapporten var fel på 24 timmar. Vi var nästan framme vid Stromboli när det började blåsa upp, samtidigt som vi hörde stormvarningen på VHF:en. Vi revade seglen med en gång och ändrade kurs mot Lipari. Ytterligare 33,5 NM. Om vi hade tur skulle vi hinna fram innan stormen var över oss.

Sju timmar senare var vi framme. Det hade gått undan under segel och vi gjorde i snitt 5 knop. Nu fick vi allt segla! Vi var nästan framme när det brakade löst. Det var mörkt när vi kom fram och kunde konstatera att hamnen var proppfull. Utanför låg massor med båtar på svaj där de sökt nödhamn. Vi letade länge mellan båtarna efter en ankringsplats och hittade en till slut. Mellan båtarna och rätt nära land. 50 m kätting gick ut och nådde ändå inte botten. Tre gånger åkte ankaret upp och ner innan vi, två timmar senare, hittade en relativt trygg plats rätt långt från alla andra. Vi delade upp resten av natten mellan oss som ankarvakt.

 Polis- och hamnbåtar hade mycket att göra den natten. Flera båtar släppte sina ankare och flöt iväg. Båtarna var tomma och bärgarna hade fullt sjå att samla upp och bogsera dom mot land. Allt medan disco-musiken dånade över vattnet… Bärgarna kom och kikade runt vår båt också, men när de såg oss åkte de iväg igen. Det hände flera gånger under de tre dagar vi låg där att män i båtar kom och kikade på oss. Det här är enda stället där jag kände att vi inte vågade lämna båten. Den kanske hade blivit ”bärgad” mens vi var i land…  Nu tog vi det lugnt i båten istället.

Vårt mål när det gäller de Aeoliska Öarna var Vulcano. Vi hade tidigare läst en artikel om en seglare som tagit sig hit och klättrat upp på vulkanen. Det här ville vi också göra. Så den 18 augusti lättade vi ankar och istället för att ta oss direkt till viken tog vi oss en tur runt ön. Det var fascinerande att se fårorna efter lava, de olika avlagringarna och de olika färgerna på sluttningarna. En svart strand med solparasoller såg vi också.

Vi förväntade oss en obebodd ö men fann att turistnäringen frodades i allra högsta grad under den pyrande vulkanen. Det fanns ordnade bad i vulkanisk lera – luktade faktiskt som ruttna ägg! Vattnet där vi ankrade var grön-vitt och man kunde inte se botten.  Närmare stranden bubblade vattnet och när bubblorna sprack drevs doften med vinden.

Det var varmt. Mycket varmt. Vi stannade flera gånger på vår vandring upp för vulkanen och drack. Den dåliga konditionen bidrog sitt till. Det tog oss 75 minuter på den branta stigen. Men det var värt mödan.

Vilken utsikt! Vi kunde se Stromboli i fjärran med pyrande rök och alla båtar kring öarna. Hisnande vackert.

De här bilderna tog vi vid kraterns rand där sulfan kom upp ur marken. Det stack i näsan av den fräna lukten och vi blev varnade att inte gå för nära då man kunde få andningssvårigheter. Promenaden ner gick mycket lättare och vi mötte många stönande människor på väg upp.

Vi provianterade innan vi tog dingen och rodde tillbaka till Windy och ett efterlängtat dopp. Vulkanvattnet kanske gjorde lite nytta på kroppen?

Nästa dag behövde vi ha motorn igång för att ladda batterierna och då kände vi att vi lika gärna kunde fortsätta vår färd. Nu styrde vi mot Cefalu och Sicilien. Batterierna blev rejält laddade då vi gick för motor hela den 10 timmar långa överfarten. Vi hade sol och varmt väder, men ingen vind.

Sicilien

Sicilien är Medelhavets största ö och har en yta på c:a 25 000 km² utan att räkna med öarna runt omkring. Sicilien (även de Aoeliska öarna) höjde sig ur havet efter ett vulkanutbrott under istiden och fornlämningar har hittats från ”Paleolithic” perioden. Öns placering så strategiskt centralt i Medelhavet har gjort den åtråvärd under historiens gång. Olika folk har härskat över ön och påverkat dess utveckling. Under antiken hette ön Trinacria p.g.a. den säregna triangulära formen. Berg och kullar dominerar landskapet och vulkanen Etna, som dominerar den östra sidan, syns långväga.

Här har vi en disig bild av Etna.

Vi kom fram rätt sent till Cefalu gästhamn men det fanns inget ledigt då alla tomma platser blivit reserverade tidigare. Vi tankade dock bränsle och vatten innan vi ankrade längs med stadens strand. Trots att det finns mycket att se i Cefalu – inte minst all vacker mosaik – valde vi att stanna bara en natt och fortsätta längs med kusten västerut nästa dag.

Efter ett härligt morgondopp i det klara vattnet startade vi motorn och var på väg till Palermo.  Vi var framme vid 15.00 och fick en plats för €50 inkl. el & vatten.  Det var gott att förtöja tidigare på dagen för nu hann vi handla allt vi behövde och tvätta vår tvätt (för hand) på en och samma dag. Motion fick vi också eftersom affärerna var säkert 5km bort.

Drygt två timmar bortom Palermo hittade vi Mondello Bay, pos: 38^o 12,30´N och 13^o 19,89´E. Här hängde vi upp tvätten överallt på båten där vi låg på svaj. Det är en populär vik med båtar av alla de sorter som ankrar. Man behöver vara vaksam då det finns grunda områden. Det var soligt och det blåste en liten bris, så vi trodde att tvätten skulle torka på nolltid. Här lärde vi oss något mycket nyttigt: Tvätten torkar bara på morgonen, då luftfuktigheten blir så stor på eftermiddagen att tvätten blir därefter. Vår tvätt hängde hela dagen… Vi hängde tvätt nästa dag också!

Här trivdes vi! Sammantaget var vi här i 9 dagar, med ett litet avbrott till Palermo.  Vi tog det lugnt och läste, simmade och bara njöt. Här lärde jag mig att snorkla ”på riktigt”.  Med simfötterna och hela utrustningen på trampade jag vatten och höll ett hårt tag på dingen. Nu gällde det att lägga sig på mage med ansiktet i vattnet och andas. Första försöket resulterade i att jag hyperventilerade och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet. Det ÄR inte normalt att andas under vatten! Andra försöket gick bättre. Nu kan jag inte säga annat än att det var och är en fantastisk upplevelse. Nästa gång jag snorklade fick jag den enda maneten som fanns i viken rakt framför näsan! Lite panik… Tyvärr J  så har vi ingen bild på mig!

Mondello är ett populärt fritidsområde med mycket aktiviteter. Här fanns det seglarskola, vindsurfare och…!

…vad är det här för en farkost?

Vår ”granne” var en 88 fots segelbåt med flagga från Antigua. Under en trevlig kväll med båtsmannen berättade han att hamnavgiften i Palermo var €5000/natt. Det är bra att ha en båt på 31 fot…

Vi hade lite ärenden att uträtta och tog oss in till Palermo igen. Den här gången gick vi längre in och förtöjde vid båt/kanotklubben på vänster sida. €35 med tillgång till dusch/toaletter förutom el/vatten. Mycket tryggt med grindar och lås. Vi passade på att proviantera och se oss omkring mer.

Palermo grundades 7-6 århundraden f.Kr. som en Fenicisk koloni och fick då namnet ”Ziz” som betyder blomma. Senare kallade grekerna platsen för ”Panormus”  (hel hamn). Olika folk har härskat och också påverkat utvecklingen av Palermo och Sicilien. Här fanns folk från Kartago, Romare, Vandaler, Gother, Byzantiner, Araber, m.fl. m.fl.  Kvar finns byggnader, monument och fontäner som påminner om deras tid på plats.

Under den barbariska tiden besegrades Palermo av bl.a. Vandaler. Om man slår upp ordet vandal i ordlistan står det att en vandal är en person som medvetet skadar egendom. Här en bild av Teatro Politeama och framför den mycket graffiti. T.o.m. på statyn. Tragiskt på en vacker byggnad. Vandaler i farten?

Vår helhetsupplevelse av Palermo var av en plats med en intressant historik med fantastiska byggnader och konstverk som efterlämnats av olika civilisationer. Det som var tråkigt att se var förfallet: Förfallet av byggnader, graffitin, skräpet överallt och lukten av avlopp. Det var tråkigt att se de magra hästarnas behandling så att turister kunde åka vagn.

Vi hade uträttat våra ärenden och kastade loss – och fick ett rep runt propellern. Här fick vi inte dyka ner själva och lösa problemet utan fick ta hjälp av personal. Efter många om och men kom repet loss och vi var €50 fattigare. Det kändes härligt att hissa seglen och kunna segla sträckan tillbaka till Mondello Bay.

Några dagar senare var det fin vind igen då vi satte segel och seglade över Golfo de Castellamare till San Vito lo Capo.  Återigen en härlig seglingsupplevelse.

Kustremsan nedanför Monte Monaco består av sand där vi ankrade utanför hamnen till San Vito lo Capo. Ankaret höll väl under natten. Fortsätter man västerut hamnar man i södra Spanien. Vi skulle dock fortsätta längs den Sicilianska kusten och målet var Marsala.

Nu var det dags att ladda batterierna igen och då vi hade vinden rakt i nosen så hade vi inget emot att gå för motor. När vi närmade oss Trapani såg vi mer och mer fiskebåtar och eftersom vi visste att här fiskades det tonfisk, så höll vi oss långt ifrån dom. En av huvudnäringarna runt Trapani är saltproduktion, men vi såg inte saltbassängerna som låg längre in.

Staden ligger på en smal remsa som går ut i havet och ser ut som en skära.  Det gamla grekiska namnet Drepanon betyder skära. Trots en gammal och händelserik historia finns inte många av de gamla byggnaderna kvar – andra världskrigets bomboffer.  

Vi fick en fin plats i Marsala med alla faciliteter för €20/natt. Det var skillnad det jämfört med den norra delen. Lite historik: Kartagerna grundade staden som då hette Lilybaeum. Senare när araberna besegrade romarna ändrade de namnet till Mars-el-Allah (Allah:s hamn). Idag är namnet Marsala också knutet till det lokala vinet som produceras i trakten. Vinproduktionen är en stor del av den lokala ekonomin då den distribueras till både Italien och utomlands. Här stannade vi bara för att bunkra upp inför överfarten till Tunisien.

Tunisien

Vi hade inte planerat att åka till Tunisien, men eftersom våra vänner Kjell och Lisbeth skulle semestra där tänkte vi hälsa på dom, då vi inte hade setts på länge.

Överfarten från Marsala till Kelibia  är 84,5 NM och vi räknade med c:a 17 timmar att ta oss dit. Vi hade god vind! Vi seglade så länge vi kunde, men i kvällningen mojnade det och när vi närmade oss en farled för handelstrafik startade vi motorn. Lite marint liv hade vi också sett under dagen: flygfisk och en sköldpadda.

Än en gång är jag tacksam över att vi har radar! Det fanns handelsfartyg överallt på skärmen. Vi kom över farleden och började närma oss kusten och fick se fenomen vi inte sett tidigare. Orangefärgade blinkande lampor bland alla andra konstellationer. Det fanns fiskebåtar överallt; stora och små, båtar som fiskade tillsammans och båtar utan belysning (syntes på radar). Både Mike och jag var klarvakna mitt i natten och koncentrerade oss skarpt hela tiden. Det kändes gott att se hamninloppet vid 03.00-tiden.

Vi fick hjälp av en fransman att ligga utanpå en italiensk båt som i sin tur låg utanpå en annan. En polis stod på kajen och ville ha våra papper, dvs. båtdokument och pass, och bad oss rapportera in kl. 08.00. Vi satte klockan på ringning och la oss helt utmattade. Överfarten hade tagit 19 timmar.

Vi fick klarerat in utan några problem och fick vårt cirkulationspapper och gästpass. Tulltjänstemannen skulle komma på båten inom en timma. När han kom så var de två stycken och satte sig i ruffen med en bunt papper. Det tog en stund att gå igenom alla frågor. En var om vi hade cigaretter eller sprit ombord. Eftersom vi inte röker har vi ingen tobak, men vi har en halv flaska whiskey ombord, berättade jag. Han log och sa´ att det var OK. När de kikade runt i båten fick han syn på något som glimmade i förpiken och frågade Mike vad det var. ”Det är min frus hatt”, svarade han. Nej, nej inte den utan det där. ”Det där” – svarade Mike – ”är våra cyklar”. Det var också OK. Nöjda gick de iväg och muttrade att idag skulle det bli en het dag.

Termometern visade närmare +40^o C och vi sov och dåsade mest hela dagen. Vi hörde hur barn plaskade omkring i vattnet utanför och vi antar att de är vana vid det. Kelibia är en fiskehamn med många fiskebåtar och rester av fisk flöt omkring i det smutsiga vattnet som också luktade avlopp – förutom fisk.

Hamnavgiften var €4,50/natt. Det här var ingen gästmarina utan en fiskehamn som var ”Port of Entry”. Hamnkaptenen hade ingen växel, men lovade att vi kunde få använda elen eftersom vi inte fick tillbaka €1 (2 nätter = €9. Betalade med €10). Vi avböjde då vi såg el-boxen som bestod av två lösa trådar.

Det som är utmärkande för Kelibia är fortet som är från den Bysantinska tiden. Vi gick inte upp till den, men det sägs att den ligger 150m över havet och har en utsikt så man kan se vida omkring. Här finns en stor fyr som vi såg från långt håll

Etappen från Kelibia till Hammamet var en av de finaste seglingsupplevelserna vi haft.   Perfekt vind. I pilotboken stod det att vinden börjar i öst och vrider sig under dagen till väst. Det här stämde. Vi hade någon timme mitt på dagen då vi satte på motorn – lagom till lunch. Sedan kom vinden från andra hållet. 

Kustremsan är fylld av hotell och fina långa sandstränder. Turism är en av de stora näringarna i Tunisien och i snitt besöker 1,2 miljoner människor landet på ett år.

Vi seglade förbi samhället Hammamet på väg till den nya marinan Yasmine Hammamet. Staden var det första stora turistmålet i Tunisien och kännetecknas för blomman jasmin.

Men innan vi kom fram till Marinan manövrerade vi förbi flera av dessa fiskodlingar. Större delen var utmärkta både på sjökort och på vatten, men det fanns några som inte var det. Vi var glada över att ha passerat i dagsljus.

Yasmine Hammamet Marina är en del av ett stort semesterkomplex som täcker 278 ha med 700 förtöjningsplatser, 44 hotell, lägenheter, villor, affärer och restauranger. Det är stort. Men också mycket proffsigt skött. Vi gick mot kajen där hamnkontoret ligger och fick instruktioner att följa en gummibåt till vår plats. Här fick vi hjälp med förtöjning, m.m. Tillgång till alla faciliteter till en kostnad av €20/natt. Helt otroligt!

Vi stannade tre nätter och såg oss omkring. Det fanns mycket aktiviteter för turister som dessa ”sjörövarskepp”. Verkade mycket populärt.

Vi såg en del turister, men inte alls så många vi trodde vi skulle se. Det här var i början på september. ”Restaurangvägen” var alldeles tom.

Stora hotellkomplex fanns längs med hela stranden tillsammans med affärer. Affärsägarna var mycket  påstridiga för att få in kunder i sina affärer. Det blev besvärande till slut. Supermarkets fanns det men riktig middagsmat som vi letade efter hittade vi inte. Det var mest chips, snacks och godis.

På söndagen innan vi gav oss iväg mot El Kantaoui i Sousse åt vi lunch på en restaurang. Ramadan (Muslimer får inte äta under dagtid) hade börjat och folk var riktigt griniga och ilskna. Servitörerna slogs faktiskt. Maten smakade helt OK.

Efter att ha bytt till oss fler böcker att läsa gav vi oss iväg mot El Kantaoui för att träffa Kjell och Lisbeth. Härlig segling igen! Det som var en smolk i bägaren var att jag inte mådde bra i magen. Jag hade med andra ord fått magsjuka! Eller turistsjuka som de säger här nere. Lyckligtvis gick det över på ett par dagar. Mike däremot blev riktigt sjuk.

Vi fick en fin plats i El Kantaoui av en man i gummibåt. Döm om vår förvåning när han pratade norska med oss! Det visade sig att han hade bott i Norge flera år och hade nu funderingar på att åka tillbaka. Platsen vi fick var längst ut på en brygga med fingerpontoner med tillgång till el och vatten. Kändes bra då vi planerade att stanna här mer än en vecka och fira semester med kompisarna.

Här fanns det också ”sjörövarskepp” men det fanns även catamaraner som var mycket populära. Som den här. Undrar hur det var med säkerheten ombord?

Port El Kantaoui är en förort till Sousse som ser ut som en semesterby. Det finns inget skräp liggande utan allt är rent och fint. Det som finns här är hamnen, hotell, restauranger och affärer. Det finns också en djurpark, nöjesfält och en golfbana. Golfbanan på 18 hål är berömd och välbesökt. Två kilometerlånga sandstränder sträcker sig norr- och söderut om hamnen.

Kjell och Lisbeth kom bärande på presenter när de kom. Som Gevalia kaffe t.ex. Och kanelbullar! Fikat var fixat och klart. Gott!

Under veckan åkte vi in till Sousse på ett litet ”tåg”. Skakigt, men helt ok. Sousse är tredje staden i storleksordning efter Tunis och Sfax med över 540 000 invånare. När araberna invaderade Sicilien år 827 utgick man från Sousse som då hette Sûsa.

Här finns en stor kommersiell hamn.  Exporten av olivolja är stor. Olivträden täcker c:a 2 500 km². Den andra stora näringen är som sagt turism. Flygplatsen ligger bara 20km bort utanför Monastir. Det filmas mycket i Tunisien. Här i Sousse har man spelat in ”Indiana Jones” t.ex. 

Vi passade på att titta på ”Kasbah” innanför de medeltida murarna. Här inne fanns det trånga gränder med mycket handel både på gator och i husen. Varor fanns överallt. Mycket typiskt för turister, men också annat för befolkningen. Som kött och grönsaker. Nu var det +47^o C och det var inget tvivel om att vi närmade oss köttet som hängde i solskenet. Det var bara att följa näsan. Här fanns det avskurna gethuvuden, m.m. Vi gick snabbt förbi och in till grönsakshandeln där vi köpte frukt.

Kjell och Lisbeth hade bokat in sig på ett ”all inclusive” hotell och vi bestämde oss för att avnjuta en dag på detta ställe. Vi fick betala en avgift/person och fick tillgång till all mat och dryck som fanns.  Detta innebar lunch och middag, dryck ifrån baren och även dryck från strandbaren.

Vi låg på stranden (under parasoller), simmade och hade det skönt. Den kalla ölen smakade riktigt gott i värmen.

Vi tog oss ett dopp i poolen också och tittade på en magdanstävling.

Under veckan tog vi ut Kjell på en seglingstur. Vi hade ett sjå att komma förbi hamnpolisen eftersom det i vårt cirkulationspapper stod att vi var två på båten. Nu var vi tre. Efter ett antal kontroller på Kjell fick vi åka iväg och polisen önskade oss en trevlig ”promenade”. Vi hade en härlig dag med segling, motorgång och också bad.

Innan Kjell och Lisbeth åkte hem gick vi på restaurang och åt en god middag. Lisbeth är bakom kameran.

Det blev världens åskväder innan kvällen var slut med mycket blixtrande runtomkring. Sedan kom regnet. Lisbeth och Kjell blev något blöta innan de kom hem till hotellet…

En kväll när vi kom tillbaka till båten upptäckte vi att vi hade vi fått nya grannar. Den svenska båten ”Cache cache” från Stockholm med Birgitta och Anders Graffner ombord.  Det känns alltid gott att träffa på landsmän. Inom kort hade vi utväxlat erfarenheter och planerat att hyra en bil tillsammans för att se oss omkring.

Det var varmt när vi packade in oss i den lilla bilen och Anders satte sig bakom ratten. Tack Anders för körningen! Vi bestämde oss för att ta oss till Monastir för att titta på hamnen där. Sedan skulle vi ta oss till El Djem och avsluta med Kairouan innan vi åkte tillbaka till El Kantaoui.

Vi vet att många väljer att övervintra i Monastir, men själva skulle vi inte göra det. I så fall skulle vi välja El Kantaoui. Monastir kändes kalt och dystert. Det var trångt mellan bryggorna. Det fanns ingen ”hemtrevnads-faktor”. Vi var glada att ha sett hamnen då vi tänkt ta oss dit innan vi for över till Malta. Nu bestämde vi oss för att åka direkt från El Kantaoui.

Nästa anhalt blev El Djem och på vägen dit såg vi den ena olivlunden efter den andra. Olivträd så långt ögat såg. El Djem är känt för sin Romerska Amphiteater från 300-talet. Här kunde 35 000 åskådare se gladiatorer kämpa och stridsvagnar dragna av hästar tävla (som i filmen Ben Hur). Bara Colosseum i Rom är större.  Vi åt en medhavd matsäck och tittade i turistboken vad som stod skrivet om platsen.

Här står Mike framför Amphiteatern. Under marken finns gångar och rum med plats för lejon och kämpar. Det kändes att gå på samma stenar som alla dessa människor för 1700 år sedan. Otroligt!

Resan till Kairouan tog ganska lång tid men var värd mödan. Vi parkerade utanför de gamla stadsmurarna. Namnet Kairouan kan betyda tre saker: läger, karavan eller viloplats. Kairouan grundades runt 670 av araberna. Staden är den tredje heliga staden efter Mecka och Medina. Hit kommer många pilgrimer till den kända moskén Sidi-Uqba med 414 pelare.

Här är en bild på oss med utsikt från ett tak in till moskén. Vi hade ingen möjlighet att gå in.

Vi hade en inofficiell ”guide” som tog oss med till en mattförsäljare. Kairouan är känd för sina mattor och i det här huset såg vi en kvinna väva. Varje knut är knuten för hand och klippt med en liten sax. Det tar lång tid att väva en matta. Mönstren på mattorna har vävarna i huvudet. Otroligt vackra mattor.

Husfasaden såg oansenlig ut med en liten dörr, men när man kom in öppnade sig en helt annan värld. Väggarna var dekorerade med en fantastisk mosaik. Taken likaså. Vi fick berättat att de fyra fruarna hade var sitt rum. Förutom dessa rum fanns det andra stora utrymmen i huset.

På vägen tillbaka till bilen gick vi i de smala gränderna och överallt fanns det små verkstäder där människor jobbade med hantverk. Arkitekturen var också fascinerande.

Den här kamelen drog upp vatten ur en brunn. Brunnen befann sig inuti ett hus som vår ”guide” tog oss till. Undras om kameler kan tänka?

Kairouan är också känd för sina bakverk. Vi hittade ett bageri där vi köpte färskt bröd direkt ur ugnen innan färden gick tillbaka till El Kantaoui.

Tack Anders och Birgitta för gott sällskap och även för litteratur om Malta, Grekland, m.m. innan vi kastade loss!

Malta

Den 16 september kl. 10.10 bar det iväg och målet var i första hand Lampedusa. En etapp på c:a 100 NM och vi räknade med att vara framme på morgonen den 17:e. Det var strålande solsken med en liten bris som snart dog ut. Vi zick-zackade mellan fiskenät och andra flytetyg innan vi kom till öppnare vatten. Överfarten var ganska händelselös förutom ett par gånger då vi såg tomma hemmagjorda flottar flyta omkring. Tanken gick till desperata människor som gör vad som helst för att få ett drägligt liv.

På morgonkvisten siktade vi Lampedusa och vid det här laget började vinden friska på. Vid 06.00 såg vi hamninloppet och det var dags att fatta ett beslut. Skulle vi ta oss in till ön eller skulle vi fortsätta? Nu var det fin vind så beslutet att fortsätta var inte svårt. Segel och vindroder riggades och vi slog oss ner för ytterligare en 100 NM innan vi nådde Malta.

Det blåste bra men vinden var inte alls i proportion till vågorna som var höga. Sjön var väldigt krabb och påminde oss om Vänerns beteende när vi kom in till Vänersborg. Havet i det Sicilianska sundet är grunt och på sjökortet finns noterat ”Banco Terribile”, fast den här banken var inte i närheten av oss.

Vågorna kom från sidan och vi rullade en hel del. Magen kändes orolig och huvudet hängde inte riktigt med. Nu var det dags att testa sjösjuketuggummit Calma som inköptes hemma. Det står att man inte skall tugga mer än högst 10 min. Efter några minuter kändes tungan dubbelt så stor och munnen avdomnad!  Vi tittade på varandra och kunde inte annat än att skratta när vi spottade ut eländet. Men – det skall sägas, det kändes inte så oroligt i magen längre.

Vi såg inga övergivna flottar men konstiga paket med GPS antenner på som flöt omkring. Vi höll oss väl ifrån dom och fick hålla skarp utkik eftersom det fanns många.

När vi kom in i Maltesiskt vatten fick vi sällskap av flera delfiner som lekte omkring oss. Tidigare hade vi sett månen komma upp bakom Malta och nu lyste den fint så vi såg väl. Fyrverkeriets alla färger lyste också upp himlen när vi närmade oss land.

Vi kom in i Msida Marina nedanför Valletta kl. 02.00 och allt var tyst och lugnt. Vi såg ingen plats på bryggorna så vi förtöjde längs med kajen och somnade gott. På morgonen gick vi in till hamnkontoret med våra papper och blev även anvisade en plats på gästkajen. När vi hade flyttat båten kom tulltjänstemannen och bad oss komma in till kontoret för att klarera in oss.   Det var inga problem, men en hel del blanketter att fylla i. Det kändes gott att äntligen vara här.

Vi hade tur som fick en plats för det var trångt på gästkajen. Den danska båten ”June” med Lotta och Tommy Jacobsen hade också tur som fick plats senare under dagen. De blev våra grannar i några veckor innan de for vidare till Sicilien. Tack för gott sällskap och många goda tips!

En dag såg vi en mast flyta förbi aktern med en Medelhavsseglarflagga på, förutom den svenska flaggan. Det var Sören och Eivor Carlsson på ”Apostrof ” som kommit till Malta för att övervintra. Efter några turer fick de också plats på gästkajen. Vi blev snart inbjudna till en ”firar-kväll” då vi firade att vi faktiskt fått plats. Tack för en trevlig kväll!

Den 1 oktober betalade vi vår vinteravgift för perioden 081001 – 090430 och för vår del kostade det €925. Detta pris är inklusive el och vatten.

Första intrycken  från Medelhavet

Jag frågade Mike vilka hans intryck var och fick detta svar: ”Medelhavet är som en stor soptunna. Smuts och skräp överallt. Det verkar som om folk är helt likgiltiga för sin omgivning.” Är allt dåligt eller finns det något som är bra? ”Vädret är ju fantastiskt och naturen/landskapen. Sceneriet helt enkelt. Det sociala livet med andra seglare är fantastiskt roligt.”

Här kommer mina egna funderingar:

 Efter att ha lyssnat på andra seglare innan vi kom hit skulle man kunna tro att vi tog oss in i ”skräckens hav”. Det känns gott att säga att så har jag inte upplevt det. Visst – vi har haft några missöden med personliga skador som följd. Men, så´nt kan ju hända var som helst. Ärret på min andra arm fick jag då jag gick in i en rostig gammal brevlåda…

Syftet med vårt äventyr var att komma ut och uppleva andra kulturer, människor och platser. Det har vi gjort. Leva på en båt med allt vad det innebär – förutom att segla, alltså. Det gör vi och njuter av varje ögonblick. Så vi har fått uppleva det vi förväntade oss och mer därtill och ser fram emot fortsatta äventyr. Jag håller också med Mike om det som sagts här ovan.

Hur är det då att bo så tätt inpå varandra jämt och ständigt? Det går mycket bra, men det märks att vi börjar närma oss ”en viss ålder”. Inför förra årets jul nämnde jag det här med minnet. Det är fortfarande som det är. Det vi har märkt mer och mer är att vi börjar höra dåligt.  

Så med den här lilla historien önskar vi alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

En man i åttioårsåldern läste att hörseln försämras snabbt i hans ålder så han bestämde sig för att utsätta sin fru, i samma ålder, för ett test.

Hon stod i köket med ryggen mot honom så han frågade tyst:  ”Älskling, vad får vi till lunch?”. Tystnad. Lite oroad gick han närmare och frågade: ”Älskling, vad får vi till lunch?” Hon står fortfarande med ryggen mot honom och han får inget svar. Nu är han riktigt orolig och ställer sig precis bakom frun och frågar: ”Älskling, vad får vi till lunch?”  

Plötsligt snurrar hon runt och skriker åt honom: ”För tredje gången, din döva jäkel, så får vi fläskkotletter!!!!”

(Vi återkommer till våren!)