Från Port St. Louis till Darsena Traiano/Fumicino

 

Nu var det då dags! Vi hade bestämt oss för att ta av till vänster och inte gå mot Spanien och Balearerna. Många tankar for genom huvudet; var vi tillräckligt förberedda? Kan man någonsin bli det?

 Vi har pratat med många som har varit i Medelhavet och vi har lyssnat noga. Vi fick höra om hemska vindar som kastat omkull båten – eller så ingen vind alls. Vi fick höra om giriga européer som enbart var intresserade av våra pengar. För att inte tala om rånrisken! I Grekland hade ett par blivit mördade i sin segelbåt… Och framförallt så var ett råd att inte vara för svenska! Tolkningen överlåter jag till er. Vi hörde andra berättelser också; om härliga seglingar och upplevelser. Mötet med andra kulturer och andra seglare. I Canal de Bourgogne träffade vi ett engelskt par, Gary och Debbie Day. Vi hann bara prata i en kvart, men deras råd fastnade i huvudet: ”Lyssna inte för mycket på andra, följ er egen instinkt och njut av tillvaron!” De var på väg hemåt efter 14 år i Medelhavet.

 Vi har ändå förberett oss så gott vi kunnat. Båten är utrustad som den är och vi underhåller den kontinuerligt. Sedan har vi den mänskliga faktorn igen.  För att förbereda oss själva så mycket som möjligt köpte vi två böcker i Paris. ”Imray Mediteranean Almanac”  och ”Imray Mediterranean Cruising Handbook” skriven av Rod Heikell.  Båda böckerna rekommenderas varmt. De täcker allt! Från hamnbeskrivningar, ordlista på sju språk, beskrivningar av länder och vilken dokumentation som krävs, väder service, kontaktinformation till alla möjliga instanser, beskrivning av det marina livet (med bilder på fiskar, m.m.!). T.o.m. första hjälpen!  Här beskrivs också vilka rådande vindar som finns runt Medelhavet och hur de bildas. Mycket bra. Passerar ett lågtryck över centrala Frankrike kan vi förvänta oss en stark Mistral ner genom Rhône dalen och ut i havet.  Den kalla luften har ingen annanstans att ta vägen än mellan berg och högland. Det är trångt och därmed ökar hastigheten på vinden. Det finns olika vindar med många namn, som beter sig på ett visst sätt. I boken beskrivs varför. Det känns bra att veta varför vädret beter sig på det ena eller andra sättet och kanske kan man vara ett steg före i sin planering. Nationalparker beskrivs också; var de är, vad man får och inte får göra, t.ex.

Mycket bra böcker och vi är glada att vi har dom, men nu till våra egna upplevelser så här långt.

 

 

 

 

Den 19 juni gav vi oss iväg med nästan ingen vind. Mistralen hade blåst ut sig själv. Spända tuffade vi ut i bukten utanför Port St. Louis. Stora dyningar mötte oss med tät soldis. Vi var inte alls beredda på alla dessa handelsfartyg ankrade överallt! Vi såg åtminstone en 30 st. Vi fick zick zacka emellan dessa och ha ögon i nacken när vi korsade farleden. Det tog ett bra tag att komma ut på andra sidan om båtarna. Medelhavet är ganska litet jämfört med andra hav, bara c:a 3700km långt och till ytan 2,974,025 km2, medeldjupet 1 429m och det största djupet 4648m. Skulle det bli många stora fartyg på vattnet?

 

   
   
   

Vi satte kurs mot kusten söder om Marseille och dess små ”fjordar” eller ”calanques”, som fransmännen säger. Tips från Karl-Olof och Barbro (Tack!).  Nu såg vi inga fler stora båtar på den här sträckan. Vi gick för motor hela tiden då vinden uteblev helt. Till slut kom vi fram till området vi sökte och började leta efter ingången till fjorden Sormiou. Den var inte lätt att hitta, men vet man om att den finns där tar man en närmare titt och ser den.

 

   
   
   

 

Här fanns det redan fler båtar ankrade och vi hittade en, som vi tyckte, bra och säker plats. Ankaret verkade hålla vid första försöket och vi tog våra bäringar för att hålla koll på detta. Vattnet var alldeles klart och vi kunde se botten förutom alla fiskar som simmade omkring. Det kom ett helt stim med fisk och som jag, efter att ha tittat i boken, tror var sardiner. Nu kändes det att vi verkligen var i Medelhavet. För att känna oss riktigt säkra programmerade vi ankarvakten på vår bärbara GPS. Nöjda och belåtna la vi oss inför natten efter att ha sett en fantastisk månuppgång.

 

   
   
   

 

Vilken natt! Det kom in en massa svall och vi for runt vårt ankare ett antal gånger.  Men det höll! Vi hade precis somnat när ankarlarmet började pipa och vi for upp som skjutna ur en kanon. Vi låg fortfarande kvar på samma plats. Detta hände ett antal gånger under natten. Senare har vi fått förklarat för oss att ibland när satelliterna letar efter oss kan det bli ett glapp mellan dom och innan de fått en fix på oss piper vårt larm. Eller så programmerade vi fel… I vilket fall som helst så fick vi nästan ingen sömn alls.

 
   
   
   

När vi var i Avignon pratade vi med en fransman som beskrev ön Pourquerolles som ett paradis.  Vi beslöt oss för att ta oss dit innan vi fortsatte på vår väg mot Korsika. Den lovande vinden dog snart ut och återigen gick vi för motor med autopiloten på.  Vi satt i sittbrunnen och njöt av utsikten. Bergen vi såg var en del av det franska ”Massif des Maures” och det var fascinerande att se hur moln bildades över topparna.

 

   
   
   

I vår ”Almanac” finns hamnar beskrivna och också ”charge bands”, dvs. ungefärliga hamnavgifter. De varierar mellan 1-5 och 5 är dyrast. Pourquerolles låg på nr. 4, så vi förväntade oss en ganska dyr avgift, men blev förvånade då det ”bara” kostade €19/natt.  Vi beslöt oss för att stanna ett par nätter och ta det lugnt.

 

 
   
   
   

Ön var verkligen som en paradisö! Området är en national park med vissa restriktioner, men det finns fina vikar att ankra i förutom en gästhamn.

 

 

 

 

   
   
   

Vi tog oss till stranden för att bada, men efter att ha ”pressat” i fyra timmar orkade vi inte mer. Vi tog en promenad genom de lummiga träden tillbaka till båten. Senare när vi satt i sittbrunnen och intog en god måltid (fyllda och gratinerade champinjoner och ett gott vin) såg vi en gummibåt närma sig. Det var skeppar´n på ”Dream of Baladin” som hade ankrat utanför. Det var gott att se honom igen och att han hade repat sig från skadorna han fått tidigare.

 
   
   
   

Senare på kvällen planerade vi vår etapp till Calvi på Korsika. Vi beräknade att det skulle ta oss c:a 23 timmar att ta oss över under vissa förutsättningar. Väderrapporten såg bra ut med lite vind, så förhoppningsvis skulle vi kunna hissa våra segel. Det här skulle bli första gången vi var ute en längre tid än en dagsetapp.

 

 

   
   
   

På morgonen blåste det en bra bris och vi såg fram emot att hissa segel. Vi hade seglen upp i c:a tre timmar innan vinden dog igen. Det var härligt att kunna stänga av motorn och svischa iväg med enbart vindkraft. Vi njöt så länge det varade.

 

 
 

   
   
   

Autopiloten kom på igen. Nu fick vi lite annat att titta på, då det kom flera delfiner kring båten. Det var en fantastisk upplevelse att se dom hoppa framför fören. Det är inte lätt att ta kort på rörliga varelser, men här syns en liten skymt av en.

 

 

 

   
   
   

Vattnet blev mer och mer spegelblankt med några få dyningar allteftersom kvällningen kom med en fantastisk solnedgång. Det som var förvånande var hur fort solen gick ner. Det tog inte lång tid innan vi såg Venus lysa som en lampa på himlavalvet med alla stjärnor strax därefter. Och så många sedan! Och de kändes så nära!

 
 

   
   
   

 

 

Hela tiden rörde sig båten stadigt framåt och jag gick och la mig för att sova några timmar innan mitt pass. Mikes pass var mellan 22.00 – 02.00 och mitt mellan 02.00 – 06-00.  Jag bad honom väcka mig när månen kom upp – och vilken månuppgång! Vår kamera räcker inte till för att få en bra bild. Radarn fungerar mycket bra och man kan lätt se hur fort större skepp färdas så man hinner ändra kurs om så skulle behövas. Vi såg några skepp, men inte alls många. Jag satt där och drömde under stjärnorna när ett jätteplask skrämde slag på mig. Det var en delfin som hoppade precis jämte mig…

 
   
   
   

Vi såg Korsikas berg tidigt på morgonen och när vi kom närmare såg vi att det fanns snö på toppen.

 

 
 

 

   

Vi ankrade vid en boj ute i viken vid Calvi Citadell och då hade det gått precis 24 timmar sedan vi lämnade Pourquerolles.

 
 

 

 

   
   
   

Här behövde vi inte byta ut vår gästflagga då vi fortfarande var i Frankrike. Vi anlände till Korsika den 23 juni och lämnade ön den 19 juli.  Vi hade inte tänkt stanna så länge, men ön i sig var mycket fascinerande och vi ville se så mycket som möjligt utav den. Därför beslöt vi oss för att ta oss nästan runt hela ön innan vi tog oss till Elba och Italien.

 
   
   
   

Vi stannade tre nätter i Calvi. Mest för att ta igen oss efter att ha sovit lite tidigare och för att se oss omkring. Vi rodde in med vår gummibåt då vi inte skaffat oss en utombordare – men, helt plötsligt börjar vi inse att det nog inte är en dum idé i alla fall.

 
 

 

   
   
   

Mannen på grannbåten gav Mike en lift in.

 

   
   
   

Här såg jag den här statyn – en arbetande kvinna. Första gången jag såg en sådan staty.

Calvi byggdes i början på 1200-talet och är uppdelad i två delar. Citadellet och hamnområdet. Utan att gå in i historiska detaljer så var sambandet med Genua som handelscentrum starkt. Genuas påverkan på hela Korsika har varit mycket betydande.

 
   

 Hamnområdet, där även gästhamnen finns, är ett stort turistområde med många restauranger och affärer. Man blir förundrad över vad man förväntas köpa som turist…

 I Calvi träffade vi på en svensk båt vid namn ”Tranquility” och Lennart och Rosie. Det var trevligt att hälsa, men vi hade inte tid att umgås någon längre stund.

 

   
   
   

Korsikas västra kust är mycket bergig med klippor som ofta går ner till vattnet. Det finns många vikar och rundade bukter där det finns möjlighet att ankra. Nästa anhalt för oss blev Galleria där vi förtöjde i en boj. Här njöt vi i fulla drag med att bada och läsa goda böcker. Vi sov gott här också.

 

 
   
   
   

Vi planerade att hitta små vikar på vägen ner mot södra Korsika där vi bara kunde vara. Nästa mål blev Girolata där vi låg på svaj. Ett antal andra båtar låg där redan när vi kom. Ankaret höll nu också och vi programmerade in ankarvakten noga inför natten. Den pep bara en gång och när vi kontrollerade låg vi där vi skulle. Men det som höll oss vakna var något helt annat.

 
 

   
   
   

Svall. Det kändes som om vi var inuti en torktumlare! Allt runtomkring oss var stuvat så vi inte hade grejor flygande runt öronen. Men, det som var inne i skåpen var inte stuvat mer än att det var inne i skåpet. Tallrikar, glas och andra grejor skramlade omkring där inne. Det tog ett bra tag att få saker att ligga still. Sedan låg vi där och lyssnade – vad var det för ljud och var kom det ifrån? När det blev dagsljus var vi helt slut.

 
   
   
   

Det blåste en västlig vind rakt in i viken som också ökade på svallet. Vi kände att vi inte kunde stanna där vi var, men var alldeles för trötta för att segla. Nu blåste det en bra segelvind. Vi beslutade oss för att gå för motor och sätta på autopiloten. Så vi satt i sittbrunnen och höll utkik istället för att segla. Kändes tråkigt – men tryggare.

 
 

   
   
   

Bergen vi for förbi var majestätiska och skiftade i färg i takt med solljuset. Västra Korsika har berg av granit och flera toppar över 2000 meter. Monte Cinto är den högsta på 2 710m.

 

 
 

   
   
   

Det var en kraftig västlig vind den här dagen och de vikar vi tittade på var inte direkt skyddade. När vi tittade närmare på sjökortet står det med blå skrift: ”Houle fréquente”, som betyder ”svall vanligt förekommande”.  Beslutet att ta oss till Ajaccio var inte svårt.

 
 

   
   
   

Förutom att Ajaccio är en mycket gammal stad med anor från Romartiden så är den känd som Napoleons födelsestad. Idag är staden en livligt trafikerad hamn.  Där finns två gästhamnar, en kommersiell hamn och två färjelägen. Och en järnvägsstation…

 

 
 

   
   
   

Vi stannade en vecka i Ajaccio och passade på att göra en utflykt upp till bergen. Ajaccio är en mycket vacker stad med mycket blommor och exotisk växtlighet. Det känns otroligt att se våra små krukväxter som stora träd här. Här står Mike framför en fin blandning av växter.

 
   
   
   

Vi tog tåget från Ajaccio till Vizzavona som ligger mer eller mindre i mitten av Korsika. Tåget bestod av två vagnar och var ett gammalt dieseltåg. Den stånkade uppför bergssluttningar upp till 900m. Linjen gick emellan Ajaccio och Bastia. På vissa ställen kändes det som om vi färdades i luften när vi korsade smala broar. Fönstren var mycket smutsiga så vi kunde inte ta några bilder.

 
   
   
   

Vi var precis nedanför Monte d´ Oro, 2 389m högt. Vi ämnade inte klättra ända upp, men beslutade oss för att ta oss till Cascades de la Anglais, de Engelska vattenfallen. Nyfikna var vi naturligtvis.

 
   
   
   

Vi följde en stig in i skogen. Skogen består till större delen av bok- och lärkträd. Det var ljuvligt att vandra i de svala skuggorna och lyssna på fågelsången.

 
 

 

   

Det var en bra bit att traska innan vi kom fram till vattenfallen. Här såg vi de första djuren vi sett på Korsika – små ödlor.

 
 

 

 

   
   
   

Plötsligt såg vi massor med människor som låg och solade eller simmade omkring i de små pooler som fanns vid fallen. Det var inte bara ett fall utan flera, den ena efter den andra.

 

 
   
   
   

Efter ett tag försvann stigen och vi fick börja klättra ”på riktigt”.

 

 
 

 

   
   
   

Vattnet var iskallt, så vi badade inte men doppade våra fötter när vi åt vår medhavda matsäck. Man riktigt hörde hur det fräste kring fötterna…

 
 

 

   
   
   
   

Utsikten var fantastisk här uppe. Vizzavona ligger på gränsen mellan två Korsikanska regioner, nämligen de nordvästra bergen och det södra massivet. Här växer 1300 hektar skog. Det är en stark kontrast mot de kala klipporna vid kusten.

 
   

Kunde inte låta bli att ta det här kortet med rötter. Helt fantastiskt hur trädet har kunnat överleva i den steniga omgivningen. Visar på att utan starka rötter kan man inte växa…

 
 

 

   
   

 

 

Det kändes i kroppen att vi vandrat större delen av dagen, men vi var glada och nöjda över att ha upplevt en annan sida av Korsika.

 

 
   

I Ajaccio fanns en mycket bra service; När vi handlade på SPAR levererades varorna till båten. Vi bunkrade upp med mycket tunga varor, dvs. vatten, mjölk, juice, m.m. så det kändes riktigt gott att inte behöva bära allt detta.

 
   

Här träffade vi på Lennart och Rosie från båten Tranquility igen. Tack för en mycket trevlig kväll och ”Grattis!” i efterskott Lennart!

 
 

 

   
   
   

Vi var mycket nöjda med vår vistelse i Ajaccio när vi hissade segel den 4 juli och var på väg igen. Det var en fantastisk känsla att segla! Båten är ju faktiskt en segelbåt, men många har vittnat om att mycket tid går åt att ta sig fram på motor, då det inte finns någon vind. Vi kan inte göra annat än att hålla med.

 
   

Vinden började friska på och det dröjde inte länge förrän vi hörde storm varningar på VHF:en. Vi var på väg till Bonifacio, men beslöt oss för att gå in till Propriano istället. Vi hade halvvind och gick stadigt in utan problem, men vågorna blev större.

Hamninloppet var svårmanövrerat men väl beskrivet i vår bok. Hamnen var full men vi blev tilldelade en plats på en avstängd brygga med flera andra som sökt nödhamn. Det fanns ingen el eller vatten, men ändå kostade platsen €28:40. Lite dyrt tyckte vi…

 

   
   
   

Vi stannade bara en natt i Propriano och tog sikte på Bonifacio. Här på södra Korsikas udde ser man kalkstensklipporna på långt håll med sina grottor urgröpta av havet. Bonifacio ser man högst upp på klipporna – men var tar man sig in till gästhamnen?

 
 

   
   
   

Till slut hittade vi ingången.

 
   
   
   

Gästhamnen var full, men vi fick rådet att ankra i en av vikarna precis innan staden. En utav dom verkade full, men den andra hade bara två båtar ankrade. Efter många om och men fick vi förtöjt på land i aktern och sedan två ankare föröver. Vi sov gott på natten, men på eftermiddagen nästa dag släppte båda och vi flyttade in till gästhamnen.

 
   
   
   

 

En trevlig överraskning väntade oss då vi upptäckte att ”Kings Ransom” låg förtöjda på samma brygga! På de flesta ställen vi varit på så finns det en Irländsk Pub – även här i Bonifacio. Den testade vi tillsammans med John och Amber och kunde konstatera att den dög. De gav sig iväg från Bonifacio före oss och vi förväntade oss inte att se dom igen eftersom de skulle ner mot Sardinien. Först skulle de till Golfe de Rondinara.

 

 
   
   
   

Naturen runt Bonifacio var storslagen med kalkstensklippor och vackra vikar och var naturligtvis mycket populär. Kajen var full med restauranger, barer och turistaffärer. På kvällarna och nätterna ljöd musiken med sitt dunka, dunka… Vi kan inte säga att det var en tyst hamn – men det var en trygg och säker sådan. Vi tog en hel del bilder här…

 

 
   
   
   

När vi rundade Korsikas södra udde förändrades landskapet ganska dramatiskt. Kustlinjen blev mycket platt och vi såg långa sandstränder. Den här etappen skulle inte bli lång. Vi planerade att ta oss till Golfe de Rondinara som skulle vara en bra ankringsvik. Viken var precis som man förväntar sig att en Medelhavsvik skall vara. När vi kom närmare stranden såg vi Kings Ransom fortfarande ankrad där. Vi hade en härlig dag med mycket bad och umgänge med John och Amber.

 
   
   
   

Viken blev snart full med olika sorters båtar då den var populär och det fanns mycket plats. Alla låg på svaj och vi såg ingen som hade problem med korsade kedjor. Under natten vred vinden från att ha varit västlig till ostlig.  På morgonen blåste det rakt in i viken. Vi beslutade oss för att fortsätta vår resa.

 
 

   
   
   

Seglen var hissade och vi njöt i fulla drag av att segla igen. Vi gjorde god fart och var snart nära Porto Vecchio dit vi var på väg. Vi var tvungna att få tag på en tandläkare då Mike hade problem med en tand. Gästhamnspersonalen var mycket hjälpsamma och fixade en tid kl. 16.30. Det här var en fredag eftermiddag i juli månad – helt fantastiskt.  Tanden blev fixad och vi var på väg igen nästa dag.

 
   
   
   

Porto Vecchio är en gammal hamnstad och hette under antiken Syracusan. Tidigare i historien ansågs staden som farlig vissa tider på året, p.g.a. malaria och andra febersjukdomar. Idag är området ett populärt turistområde med fina sandstränder och mycket annat att göra.

 
   
   

När vi var på väg ut ur Porto Vecchio viken hör vi på VHF:en: ”Securité Securité Securité”” och något om arbete på gång och att hålla skarp utkik. Helt plötsligt ser vi två flygplan svepa ner mot vattnet och tanka upp. Vi kände nog att det var planen om skulle hålla skarp utkik när de var på väg ner. Vi konstaterade bara att de kom.

 
   
   
   

Vi ville ut och segla igen och under den är etappen tog vi fram vår ”spanker” (spinnaker) och testade den för första gången. Det är en härlig känsla när den fylls med vind och man känner hur båten får en extra skjuts. Det verkar inte vara vanligt att den används mycket här, då vi fick många uppskattande kommentarer när vi förtöjt i Solenzara.

 
   
   
   

Vi hade tänkt oss att stanna två nätter i Solenzara, men det blev tre. Den andra utav dom var den 13 juli och nationaldags-firandet började redan denna kväll. Ett hejdundrande fyrverkeri sprakade över natthimlen vid tolvslaget och efter det fortsatte firandet större delen av natten. Vi vilade ut den 14:e (som alla andra!) och fortsatte den 15:e.

 
   
   
   

 

 

Kusten på östsidan bestod av ett helt annat landskap. Bergen var gröna, det var långa sandstränder mest hela vägen och det fanns land för jordbruk. Korsika har en mycket komplex struktur med berg, ett delta med ett platt område mellan bergen och sandstensklippor norr och söder. Ett långt sedimentärt område längs med östkusten skapar en region med ett lågt liggande område som vi ser på bilden. Ön har två tillgångar som är ovanliga runt Medelhavet. Skog och vatten. Ön har mer än 40 vattendrag från bergen som bevattnar landskapet. Bok-, lärk- och kastanjeträd finns det mycket av och naturligtvis olivträd. Till den här ön vill vi komma igen.

 
   
   
   

Port de Taverna var en mycket trevlig hamn. Här fanns allt man kunde önska sig som en seglare. Här tvättade vi, kom in på Internet (€1/timma!), handlade och badade vid den fina sandstranden jämte. Hela komplexet var mycket proffsigt organiserat. (På håll ser alla platser väldigt lika ut)

 
 

 

   
   
   

Den 17 juli gav vi oss iväg på vår sista etapp runt Korsika och målet var Bastia. Det finns tre hamnar varav två är till för fritidsbåtar. Vi tog oss till Port Toga som var lite norr om staden. Det var en fin hamn där inget var ett problem och personalen var mycket trevlig. Det fanns en stor supermarket precis vid hamnen så vi passade på att bunkra upp igen. Här fanns det också ”dunka dunka”-musik, men det tystnade vid midnatt. (Börjar vi bli gamla?)

 
   
   
   

Den 19 juli gav vi oss iväg mot Elba och Italien. Vi såg Korsika försvinna bakom oss i soldiset och var glada att vi ägnat så mycket tid där.  Oförglömliga upplevelser och lärdomar.  Vi bytte vår franska gästflagga, som varit uppe sedan den 12 oktober 2007, mot den italienska. Känns alltid lite högtidligt…

 
 

   
   
   

 

Den här dagen fanns det ingen vind heller, så det blev motor och autopilot. Det fanns en hel del båtar ute och man fick hålla utkik hela tiden. Förutom båtar såg vi en hel del fisk hoppa. Stora silvriga fiskar som kom ned med ett stort plask. Det var svårt att se vad det var för något – men kanske tonfisk? Eller svärdfisk?  Faktiskt så fixade vi fisk till lunch den här dagen: Stekt lax med citronpeppar, pasta och ostsås.  Mycket gott!  Efter sex timmar var vi framme vid Marina di Campo och ankrade vid en fin vik.

 
   
   
   

Här var vi så upptagna med att bada och ha det skönt så vi inte tog några bilder! Vi tog fram vår snorklingsutrustning (köpt på båtmässa flera år tillbaka!) och började träna. En fantastisk upplevelse. Mike var igång på nolltid, men jag – ja, jag gillar inte att doppa ansiktet i vattnet. Så där! Men jag har börjat träna att ha cyklopögonen på och andas genom tuben. Det går bättre och bättre och det är fantastiskt att se undervattenslivet.

 
   

 

 

Etappen till Porto Azzuro gick i motvind så vi kryssade. Det blåste riktigt rejält så vi tog på livlinor för säkerhets skull. Det gick bra att kryssa och undan gick det. Vi tog oss inte in till gästhamnen direkt utan ankrade först i en vik lite utanför. Senare under kvällen tog vi oss in till en ankringsvik närmare staden. Här fanns det fullt med båtar. Vi stannade i viken två nätter innan det var dags att ta sig in i hamnen och bunkra vatten, m.m. Nu förstod vi varför det var många båtar utanför. Vår båt på 9,36 lång kostade €43/natt.

 

 
   
   
   

Vi ville skaffa oss ett italienskt sim-kort till vår telefon men fick snart veta att dessa inte fanns att få tag på i Porto Azzuro. Vi hoppade på bussen och tog oss till Porto Ferraio på andra sidan ön. Det var en upplevelse att åka buss på kringeli-kroka  vägar och intressant att se ”insidan” av Elba. Vi kom fram till affären och berättade vad vi ville. Allt vi behövde producera var vår telefon och pass. Pass??  Passen låg kvar på båten, så vi tog nästa buss tillbaka. Utan ett italienskt sim-kort.

 
  Porto Azzuro
   
   

 

Elba är en vacker ö, också med en varierande natur med berg, plattare landskap i mitten och stränder. Nu ville vi fortsätta vår färd och bestämde oss för att inte utforska Elba mer. Gästhamnsavgiften hade också bäring på vårt beslut…

 

 
  Ankar fiske!
   
   

 Den 25 juli hissade vi segel och styrde nosen mot Talamone på fastlandet. Det var ett riktigt härligt seglarväder den här dagen och då vår kurs var sydostlig passade den nordostliga vinden oss perfekt. Vindrodret fungerade som en dröm och vi är lika fascinerade varje gång vi sätter på den. Senare under dagen avtog vinden och vi hissade upp vår spanker igen. Här är mycket varmt nu och solen skiner starkt. Vi har båda lätt för att bli bruna, men är inte intresserade av att sola. Det vi är intresserade av är att skydda vår hud så mycket som möjligt. Varje dag smörjer vi in oss i solfaktor 20 och har inte bränt oss ännu.

 
   

Talamone var en fin liten plats med pittoreska hus och en fin utsikt både över havet och mot de Toscanska kullarna. Vi stannade två nätter och fixade med praktiska arbetsuppgifter. Vi skaffade oss också ett nytt batteri eftersom ett utav batterierna i vår bank inte verkade ladda ordentligt. Det gamla tog vi med oss då vi inte hittade någonstans att lämna det.

 
   
   
   

Det var en fin kväll och den lokala båtklubben hade en fest på kajen. Festen fortsatte sedan på några båtar med musik, sång och skratt. Nu var det inte ”dunka dunka”, utan musik från vår tidsperiod. Vi satt där och njöt, tänkte att ”det här är musik det”, och tänkte inte alls på att klockan blev sen.

 
 

   
   
   

Nästa dag var det fin vind igen när vi hissade seglen, nu på väg mot ön Giglio. Vi var uppe i 7 knop när vi nådde ön och den vik vi hade siktat in oss på. Det var fullt med båtar överallt (söndag) och först såg vi ingenstans att ankra. Till slut hittade vi en mycket bra plats. Vi har en liten pejlingskompass, mycket bra, som vi tog bäringar med. Här stannade vi också två nätter och när vi kollade våra bäringar så stämde de perfekt.

 
   
   

Det blev mycket bad, avslappnande läsning och även städning under den här dagen. Vi bakade bröd och pizzor för nästa dag också. Det började skymma när jag tog ett kvällsdopp för att svalka av mig. Härligt. Nästa stund känner jag hur det bränner kring armen. Jag hade simmat rakt in i en manet. Jag hade sett dom tidigare under dagen och konstaterat att de hette ”Pelagia nocticula”  (Mediterranean Cruising handbook). I boken stod också hur man behandlar brännskadorna från dessa. När jag klättrade upp på båten hojtade jag till Mike att blanda ihop bikarbonat och vatten. Denna massa strök vi på armen som börjat få blåsor och efter c:a 20 minuter började smärtan avta. En halvtimme senare duschade jag och kvar var stora upphöjda strimmor på huden. Nu kvarstår små ”streck” på armen. Vi får se om de försvinner. Vår dotter föreslog att det varit bättre om Mike pinkat på armen. Tydligen en annan sorts kur. Jag skall nog se till att det finns bikarbonat på båten…

 

 

   

 

Det var sol och en fin vind igen den 29 juli när vi styrde kosan mot Riva di Traiano. Den här dagen hade vi sydvästliga vindar som tyvärr avtog. Vi kämpade på med alla möjliga lösningar, men var tvungna att starta motorn till slut och autopiloten kom på igen. Det började bli sent och mörkna. Helt plötsligt dog all vår elektriska utrustning. Vi hade c:a en timma kvar till hamnen. Det viktigaste var att få gångljusen på båten att fungera. Mike grävde fram det gamla batteriet och kopplade ihop det med servicebatteriet.  Ljusen kom på! Nästa dag hade vi jobb med att se vad som var fel.

 
  Riva di Traiano
   
   

Vi är inga experter på el, så vi pratade med hamnkaptenen om att få en elektriker till att komma och titta på vårt problem. Det tog ingen lång tid innan vi hade fått kontakt med Paolo som inom en kvart konstaterade att en lampa kortslutit hela vårt kretslopp. Han bytte denna och gav oss två i reserv. Allt detta kostade oss €10. Vi hade mardrömmar om generatorer som skulle behöva bytas och allt möjligt annat som skulle kosta en förmögenhet. Lättnaden var stor.

Vi har två böcker om el ombord. En engelsk som heter ”The 12 volt bible for boats” och en svensk som Magnus Sterky skrivit som heter ”Elsystem för båtar”. Magnus bok köpte vi på en föreläsning och den är mycket mer lättförståelig än den andra. Här är två som kommer att fördjupa sig mer i den. Resten av dagen var vi på jakt efter en supermarket igen och hittade en till slut efter flera kilometers traskande. Den lilla affären i hamnen hade hutlösa priser.

 

   

Nästa dag bar det iväg på motor igen utan någon vind alls. Vi bestämde oss för att gå nära kusten för att se hur det såg ut. Det var en enorm känsla att färdas på vatten 35m djupt och fortfarande kunna se botten. Man fick nästan svindel. Kustremsan var som en enda lång sandstrand med massor av solparasoller överallt. Vi bestämde oss för att ta oss till Darsena Traiano i Fiomicino kanalen. Denna lilla hamn ligger norr om Lido de Roma och är mycket billigare. Det finns en båtklubb här som hyr ut platser när de finns tillgängliga. Vi förhandlade fram ett rimligt pris för en vecka. Förutom att skriva lite för webben hade vi tänkt ta oss till Rom och se oss omkring.

 
   

Här har vi tillgång till el/vatten, en toalett med dusch och bryggan har en låsbar grind. Känns tillfredsställande tryggt. Platsen i sig är mycket skräpig med allt möjligt flytande i vattnet. Skulle inte vilja ramla i. Här har vi upplevt den dagliga rutinen med en siesta mitt på dagen. Mycket behövlig med temperaturer upp till +39oC på eftermiddagen. Vid 20.00 tiden kommer alla ut och promenerar och pratar, ibland till efter 01.00 på natten. Ä ven små barn är uppe så här dags.

   

 Så här är vi nu och planerar att ta oss till Rom de nästkommande dagarna. Resan och allt vi upplevt hittills har varit fantastiskt. Vi har sett och lärt oss nya saker, träffat intressanta människor och skapat nya kontakter. Vi har utvecklat oss hela tiden och det var meningen med hela äventyret. Jag har t.o.m. doppat ansiktet i vattnet!

 Ha det så gott tills vi hörs igen!