Från Avignon till Medelhavet

 

Det var fredagen den 13 juni när vi gav oss iväg på vår sista etapp på väg till Medelhavet. Om vi är vidskepliga? Nej, egentligen inte, men man kan ju aldrig veta… Vi pratade med en svensk på väg uppför Rhône som berättade att sista etappen ner är som en nedförsbacke – det går undan. På väg upp hade han inte ens kommit upp i två knop. Han berättade också en hel del skräckhistorier om Medelhavet… så visst kändes det i mag-trakten när vi startade motorn och såg Avignon försvinna bakom oss.

 

   

Lite utanför Avignon såg vi detta slott som ser ut som ett riktigt sagoslott. Vet tyvärr inte namnet på den.

 

 

 

 

 

   

Det första vi märkte nästan med en gång var hur naturen och omgivningarna förändrades så snart vi lämnat Avignon. Naturen blev kargare och växtligheten minskade.

 
 

 

 

   
   
   

Floden Rhône i sig blev större och började strömma mer och mer. Nu började det gå undan!  Vi var uppe i 11 knop! Vi har aldrig färdats så fort i vår båt! Mistralen började friska på också, men vi hade den i ryggen. Vattnet var fortfarande grått och lerigt.

 
 

 

   
   
   

Vi hade bara en stor sluss att ta oss igenom, men här fick vi vänta i två timmar på vår tur. Fyra pråmar kom den ena efter den andra, samtidigt som de hade en inspektion inne i slussen innan de åkte vidare. Det var bara att förtöja och vänta.

 Där Rhône mynnar ut i Medelhavet är det ett träskområde och landskapet är platt. Vi for förbi något som liknade saltutvinning.

 
   
   
   

Slussen in till Port St. Louis skiftade bara 2 dm i höjd, men var tuff att hantera då strömmarna var riktigt starka. Det fanns repöglor som satt fast på kajkanten. Det kan rekommenderas att förtöja ordentligt med linor i dessa öglor och inte försöka enbart hålla båten på plats för hand. Väl ute ur slussen tog vi oss till ”Navy Service” med en gång.

 

 
   
   
   

 

Navy Service ligger ungefär i mitten av kanalen ut till havet. Vi har blivit rekommenderade av flera personer att masta på där. De berättade om god service till ett rimligt pris.  Vi förtöjde och gick in till kontoret för att boka. Fredagen var fullbokad, men vi skulle kunna få en tid på lördagen. Vi ville gärna jobba lite med masten innan den gick upp, så vi bokade en tid på måndagen. Det gick bra att ligga förtöjda där vi var. Ingen kostnad, tillgång till el och vatten, dusch/toalett och t.o.m. gratis Internet (WIFI)!  Inte dåligt – och det var fortfarande fredagen den 13:e…

 
   
   

 

När vi var förtöjda hörde vi en glad svensk röst som önskade oss välkomna! Det var Karl-Olof som precis tagit ner masten och skulle uppför Rhône. På kvällen delade vi med oss av våra erfarenheter och vi fick ta del av vad Karl-Olof och Barbro upplevt i Medelhavet. Mycket lärorikt! Här är de på väg i sin båt.

 

 

 

   
   
   

Trots att vi stängde in oss tidigt på kvällarna blev vi attackerade av mygg, som det fanns gott om här. Nu fick vi god användning av vår ”Xylocain” som gav oss lindring. Innan vi la oss spanade vi efter de små odjuren, men kunde inte se några. Tror ni inte att när man precis håller på att somna så hör man något som viner runt öronen!!!

 

 
Bzzzzzzzzzz!
   
   
   

 

 

Nu hade vi ett par dagar att jobba med masten och få allt på plats. Det kändes gott att inte behöva jäkta. Bäst att allt stämmer när masten är i det här läget än att hitta fel när den är uppe. På måndagen var det då dags att masta på. Priset var €80 för den första halvtimmen och en extra €40 för varje kvart efter det. Vi var mycket noga med att allt var på plats när det var dags. Hela operationen tog 23 minuter! Man får inte göra detta själv; två mannar var ansvariga – en på kranen och en på båten. Sedan fick man hjälpa till naturligtvis. Vi förtöjde igen och finlirade med masten. (OBS! Vattnet är grönt!)

 

   
   

 

Nu kom ett viktigt moment för oss: Hissa upp Medelhavskryssarnas flagga! Fastän vi varit medlemmar ett tag kändes det inte rätt att hissa den innan vi hade nått Medelhavet. Nu vajar den stolt där. (Bakgrunden ett industriområde)

 
 

 

 

   
   
   

Efter att ha stannat fyra nätter på Navy Service tog vi oss tillbaka till Port St. Louis för att bunkra mat, diesel och samtidigt få på seglen. Här träffade vi på ett engelskt par, John och Amber, och deras båt ”Kings Ransom”. De var också på väg in i Medelhavet, men skulle mot Rivieran.

 

 

 

   

Nu började det kännas lite mer exotiskt med höga palmer som vajade i vinden och spänningen ökade när vi tänkte på att nästa dag skulle vi faktiskt ge oss ut på Medelhavet.